Ajaj

I torsdags och fredags målade vi innertak i huset i Rönnberget. Det blev jättefint, från furu till vitt. Enorm skillnad. Jag blev dock rejält trött i axlarna, framförallt den högra, även om jag försökte använda båda händerna och göra små rörelser för att inte belasta för mycket. Sen vilade jag ett par dar och igår, måndag, tapetserade jag min kompis Jessicas yngsta dotters rum. Det tog mer eller mindre hela dagen, men det blev väldigt fint när det var klart. Och Jossan var en väldigt glad och nöjd nioåring, av det stora leendet att döma. 

Idag har jag varit lite mör i låren, från att ha klivit upp och ner på en köksstol hela dagen igår. I övrigt har jag inte känt av gårdagen alls. 

Ikväll har jag fått ont i min högra axel, samma axel som jag blev sjukskriven för tidigare i sommar. Och värken känns ungefär som den gjorde då. Jag börjar ha svårt att lyfta den utåt från kroppen och det molar lite ut mot armbågen. Jag har ännu inga problem med att föra armen bakåt, peppar peppar. Det märkliga med den här värken/smärtan är att den kommer så plötsligt, helt utan förvarning, och det går så fort, från att vara smärtfri till riktigt ondsint smärta på bara några timmar. 

Antagligen är det de båda hemmafixargrejerna som utlöst värken den här gången. Nu håller jag tummarna för att det inte ska bli värre än det är just nu, för blir det inte värre kan jag nog sova med värken iallafall. Blir det sämre måste jag nog gå till en läkare så jag får nåt vettigt smärtstillande tills det värsta gått över. 

Blä

Näe usch vad jag känner mig ledsen och nedstämd. 

Semester

Dags att lämna Stockholm för Piteå ett tag. Tyvärr krockade vår semester med Daniels körkortsfix så jag åker ensam upp till Norrbotten den här gången också. Trist. 

Har inga särskilda planer för mina tio dagar i Piteå utan jag ska njuta av att vara där och ha tid över till att göra absolut ingenting. Jag släpar med mig min nya kamera också så en liten plan är väl att bege mig ut i nejden och fotografera lite. 

Annars ingenting. Skönt!

Regn och rusk - come on!

Nu är jag preparerad för höstens alla tänkbara väder. 

Hittade en regnjacka på Lindex, en som faktiskt såg helt okej ut. Har letat en regnjacka i några år nu, men det har varit svårt att hitta nåt som passar både stil och plånbok. Dessutom stör jag mig på att paraplyet alltid är i vägen, och så glömmer jag det alltid hemma. På det här viset kan jag dessutom ha båda händerna fria att till exempel fotografera med. 

Gummistövlar och jag, det är en följetong som aldrig tar slut, känns det som. Har försökt med olika varianter i flera år. Hade ett par röda med vita prickar (riktiga gladstövlar) men de satt så tight om mina vader att jag inte kunde använda dem utan att få blodstopp och smärtor i benen. Efter många provade stövlar fick jag helt enkelt ge upp och köpa låga, svarta gummistövlar. Funkade sådär, eftersom jag drar upp ganska mycket vatten med hälarna när jag går, så trots vattentäta skor blev jag ändå blöt på baksidan av vaderna. Tills nu då, alltså. I år har vi fått in en hög gummistövel som till och med JAG kan ha! 

Regnjackan finns i flera färger och hittas på Lindex, 399kr

Gummistövlarna finns i "gummistövelgrönt" och svart och man hittar dem på Din Sko, 399kr

Present till mig!

Jag unnade mig. Sparar pengar varje månad, men jag har egentligen inget specifikt mål med mitt sparande. Så igår bestämde jag mig för att köpa nåt som jag velat ha sen jag gick på gymnasiet men som jag aldrig ansett mig ha råd till. Förrän nu då. 

CANON EOS 600D 18-55 + 75-300 (Bilden lånad från http://www.smartdeals.fi)

Juni i våra hjärtan

Idag hade tiden runnit ut. Lilla Junis tid. 

Idag fanns det inte längre något som kunde motivera varför vi skulle ha henne kvar hos oss. Hon hade inte ätit ordentligt på en vecka, till och med barnmaten var för svår, så hon slickade mest i sig såsen. Har inte sett henne dricka på de senaste dagarna så jag vet faktiskt inte om hon druckit på över en vecka. Bakbenen släpade hon mest efter sig då musklerna i hennes lår krympt ihop alldeles. För fem dagar sen tyckte jag hon såg svullen ut på nosryggen, och nu hade det växt till en rejäl knöl. Knölen verkade spänna rätt mycket i huden på nosen och hon hade fått en blodutgjutning under sitt vänstra öga, antagligen på grund av knölen. Hon har de senaste två veckorna minskat i vikt, och när man lyfte henne kändes hon benig, vilket aldrig hänt tidigare. Det verkade också som att hon hade nåt som tryckte på nerverna till bakbenen för det ryckte konstant i både tassar och bakben, ända upp i nedre delen av ryggen. Kanske kan hon ha ramlat illa nån gång och kanske skadat ryggen, kanske hade hon en knöl som tryckte på nerver eller i hjärnan, eller så var det helt enkelt ålderssvaghet. Det får vi aldrig veta. Oavsett vad det var som gjorde att våran älskade lilla Juni mådde så dåligt så är det med sorg i hjärtat jag kan berätta att Juni inte finns hos oss längre. 

Juni har alltid varit den gosigare av de två, den som gärna suttit i famnen och knastrat förnöjt, och idag var inget undantag. Hon var lite orolig under färden till veterinären, men höll sig mestadels lugn, vilande, med ena ögat öppet. När vi kom fram väntade vi in Daniel och när han kommit fick vi strax gå in i ett eget rum där de hade tänt ett litet ljus åt oss. Först kom en sköterska in för att ge henne en lugnande injektion. Jag fick hålla henne medan han stack sprutan i nackskinnet på henne. Vid sticket ryckte hon till, och när han pressade ner kolven protesterade hon lite, förmodligen spände det ganska mycket. Efter det tog jag henne i fleecefilten och hade henne i knät. Hon var lugn mest hela tiden, utom en liten stund då det kändes som om hon kämpade emot det lugnande medlet, för då blev hon plötsligt aktiv och ville klättra runt på oss. Jag gissar att det berodde på en överlevnadsinstinkt hos råttor, att inte visa att man är sjuk. Efter kanske en kvart-tjugo minuter var hon ganska borta, och hon hade slutat blinka. Hon andades annorlunda också, djupare på nåt sätt. Sen kom veterinären in och det var dags. När han väl gav henne den stora injektionen gjorde hon inte ett ljud ifrån sig, ingen reaktion överhuvudtaget, och sen gick det ganska snabbt. Lilla, söta, gosiga Juni hade lämnat oss.

Råttor må vara små djur men de har stora personligheter. Juni kommer alltid att vara saknad. 

Sista bilden på Juni, 2013-07-31