Att längta efter något som man vet är under en begränsad tid, och som sedan har liten - eller närmare bestämt ingen - sannolikhet för en uppföljning eller möjlighet att bli nåt mer.
Bitterljuvt är bara förnamnet.
Större delen av tiden längtar jag mest och struntar i hur det blir sen, men idag känner jag mig lite mer tankfull. Lite mer realistisk. Undrar hur jobbigt det kommer kännas när det är över?
