Har haft jätteont i huvudet några dagar, och ont i kroppen. Lite orolig att det är ett tecken på att ögat trasslar igen. Vore sjukt jobbigt att vara tvungen att fortsätta med en massa mediciner. Jag hoppas att det bara är en vanlig höstförkylning. Eller nåt.
Har fortfarande inte hört nånting från kuratorn ang en tid för samtal.
Idag är sista dagen jag måste äta antibiotika för den här gången. Jag är färdigbehandlad och inflammationen i näthinnan har läkt. Grumlingarna har jag kvar och de är fler än de var innan, men det är ju sånt jag helt enkelt får leva med.
Nu hoppas jag bara att det inte dröjer så länge för magen att stabilisera sig. Är ganska less...
Min axel verkar ha varit ett falskt alarm, eller den gör iallafall inte lika ont längre. Skönt :)
...så var det det andra.
Min vänstra axel värker som bara den. Får ju de här besvären i axlarna då och då. Axelbursit tror jag det kallas och det är inflammationer i senor, senfästen och slemsäckar inuti axeln. Väldigt smärtsamt. Kan inte lyfta armen över axelhöjd. Har svårt att sätta upp håret, ta på mig BH, ta av och på tröjor, tvätta och kamma håret. Har ingen direkt kraft i armen heller. Och smärtan strålar ända ner emot handleden. Det gör mer ont vid vissa rörelser men värken är konstant, även vid vila.
På måndag ska jag på återbesök hos ögonläkaren i Sunderbyn. Hoppas att jag får sluta med antibiotikan. Är så less att må som en hund. Tycker det är lite konstigt att jag fått inflammationen i axeln trots att jag äter kortison. Men det är klart, det är ju en låg dos jag äter, bara 10mg/dag.
Jag har de senaste två dagarna upplevt att ögat nästan blivit lite sämre. De känns ju inte rimligt med tanke på antibiotikan och kortisonet jag äter, men det är så det känns.
Magen beter sig likadant, har haft ett par lugna dagar under veckan men igår och idag har det varit halvkaos igen.
Jag känner mig lite piggare rent allmänt, har mer lust och ork till saker. Känslomässigt är jag på samma plats som tidigare. Ledsen, men jag överlever. Min lust har kommit tillbaka, men det är ju så dags nu när jag inte har någon att leva ut den med längre... Men skönt ändå att känna sig lite mer normal igen.
