Långt inlägg följer.
Var på återbesök hos ögonläkaren för nån vecka sedan och han sa att allt såg bra ut och att jag inte behövde komma dit mer den här omgången. Skönt. Men igår, eller om det var i förrgår, tyckte jag att jag såg en sån där ljusförändring igen. En blixt eller vad jag ska kalla det, som brukar föregå mina grumlingar och inflammationer i näthinnan. Och idag har det varit flera stycken, kanske 4-5 totalt hittills. Hoppas innerligt att jag inbillar mig, eller att det inte blir sämre igen.
I tisdags var jag på läkarbesök för min axel och det var verkligen inget roligt besök. Dels var det inte så kul på grund av att jag ens behöver gå dit. Min uppåtgående trend hos sjukgymnasten tog en ny vändning och jag fick sån smärta i axel, nacke och skuldror att jag fick träningsförbud. Det var drygt två veckor sedan nu. Den andra delen i varför det inte var något roligt läkarbesök var att jag fick den mest osympatiske och nonchalante läkaren jag någonsin träffat.
Allt var katastrofalt dåligt. 20 minuter försenad utan att ens be om ursäkt för att jag fått vänta, han presenterade sig inte, vi gick omkring i korridoren och letade ett ledigt rum, men hamnade till sist i ett operationsrum. Det fanns ingen stol utan besöket skedde på stående fot. Han ställde knappt några frågor och när han gjorde det lät han mig inte svara utan han avbröt mig i varenda mening. Otroligt frustrerande när man som jag förberett sig för vad man vill ha sagt och vill ha en dialog med läkaren. Han frågade inte vad jag jobbade med, om jag tränade, om jag åt några mediciner. Det enda han verkade intresserad av var vilken sorts övningar jag gjort tillsammans med sjukgymnasten, vilka han tyckte var helt fel. Han böjde och bände lite i min axel, tryckte på några punkter och avfärdade mig med att säga att det inte verkade så farligt. Han bad mig också lyfta armarna som sjukgymnasten också gjort och sa att han tyckte mina skulderblad rörde sig helt normalt. Så antingen hittar sjukgymnasten på alltihopa, vilket jag har svårt att tro, eller så vet inte läkaren vad som är normal rörlighet. Han verkade också tycka att rörlighet inte var så viktigt utan att styrka var det jag borde träna upp istället, eftersom han ansåg att jag var överrörlig. Vid det här laget hade jag börjat gråta, för att jag inte fick prata till punkt utan kände mig helt överkörd.
Jag visade mitt svar från magnetröntgen som jag gjorde 2013, och han tittade på det, men sa inte så mycket. Sen sa han: Du ska få en kortisoninjektion i axeln. Då sa jag så tydligt jag kunde att jag inte var ute efter en "quick fix" utan att jag var beredd att jobba för en långsiktig lösning med hjälp av ortoped, sjukgymnast och en massa rehab och träning. Och att jag inte ville vänta några månader till på att få iväg en remiss, utan att jag ville sätta igång processen nu, eftersom jag redan har haft ont i tio år eller mer. Han insisterade på att ge kortisoninjektionen, och jag tänkte att det är väl lika bra att ha gjort det, då vet jag ju om det hjälper iallafall.
Han hämtade grejerna som behövdes, plus att han tog med sig nån läkarstudent som skulle vara med när han gav injektionen. Jag fick sätta mig på en stol som han hämtade in, och sen frågade jag om jag kunde vänta mig att det gjorde ont.
- Nejdå, sa han. Och så stack han in nålen i axeln, långt in, tills det kändes som att det tog stopp, och redan här gjorde det ganska ont. Sen backade han lite och stack längre in, och nu gjorde det jätteont! Såpass att jag inte kunde hålla tårarna tillbaka.
Så där satt jag i BH med två främmande karlar, med tårarna rinnande nerför kinderna, både av smärta och ledsenhet. De lämnade rummet och efter 3-4 minuter kom läkaren in igen och frågade hur det kändes, då injektionen även innehåller lokalbedövning. Upplevde att smärtan lättade lite, och rörligheten blev bättre. Sen var besöket klart och han följde mig ut.
Jag var så ledsen hela eftermiddagen, började gråta flera gånger på jobbet men jag tror inte att nån märkte det. Efter nån timme börjar jag få mer och mer ont, så jag gick hem lite tidigare och somnade på soffan. Jag var helt slutkörd. Vaknade efter tre timmar, tog lite värktabletter och gick och lade mig i vanlig tid. Under natten blev smärtan värre och värre. När jag vaknade dagen efter hade jag så ont. Jag gick till jobbet och gjorde i ordning frukosten då det var vår tur den här månaden, men när det var klart gick jag hem och vilade hela dagen. Kunde inte använda armen alls. Den bara hängde slapp vid min sida. På kvällen började den värsta smärtan släppa, och på torsdagen var jag på jobbet igen. Fredag hade jag inte så ont och bra rörlighet, men sedan dess upplever jag att det har blivit lite, lite sämre för varje dag. Behöver dock inte ta några värktabletter ännu.
Jag skrev till hälsocentralen om min upplevelse vid läkarbesöket och deras verksamhetschef ringde sedan upp mig. Han bad om ursäkt och sa att så som jag upplevde det får det inte gå till. Han bokade in ett återbesök hos en annan läkare om ett par veckor, och sen sa han att det hade skrivits en remiss till röntgen vid mitt senaste besök, trots att jag uppfattade det som att läkaren inte skulle göra det. Det var ju skönt att höra iallafall. Kanske får jag utrett vad som går att göra iallafall. Och finns det inget att göra så lär jag ju få veta det också, tänker jag.
Nåväl. Som grädde på moset verkar jag ha dragit på mig en magkatarr, troligtvis efter en AW förra fredagen, där det blev väldigt mycket drinkar och bubbel, och jag mådde vansinnigt dåligt dagen efter. Har sedan dess haft halsbränna, känt mig sur i magen och haft ont och mått illa efter i princip varje måltid. Jag har inte heller haft nån aptit, och har inte kunnat skilja på om jag varit hungrig eller mått illa. Har försökt äta snäll mat, dra ner på fet, stekt och stark mat och kaffe, och så äter jag Omeprazol en gång per dag. Det har väl kanske blivit lite bättre de senaste dagarna, men det är marginellt. Framför allt kan jag äta utan att må jätteilla efteråt, vilket är skönt.
Nu har jag gnällt klart.
Om det är nån som fortfarande orkar läsa vill jag be om ursäkt för en gnällig sjukdomsblogg. Det här har mer blivit ett ställe där jag skriver mina minnesanteckningar, för att hålla lite koll på mina läkarbesök, framför allt när det gäller mitt öga.
Ska försöka skriva nåt roligt också. Nån dag.
