Livsbeslut

Ibland måste man ta svåra beslut. Jag och Alexander bestämde oss igår för att gå skilda vägar. Det känns som helt rätt beslut, men trots att det inte finns någon tvekan ligger hjärtat i tusen bitar på golvet iallafall. Drömde att jag grät och när jag vaknade visade det sig att jag grät på riktigt, i sömnen. Gråten kommer och går. Jag har inte orkat träffa eller prata med någon människa ännu, kanske väntar med det tills imorgon. Skönt att man kan skicka meddelanden och berätta vad som hänt när man inte orkar prata. 

11 veckor sedan operationen

Dags för en liten uppdatering om min axel. Igår var det 11 veckor sedan operationen. Jag har fortfarande lite ont vissa dagar och framförallt i rörelser som är utanför kroppen, som när man sträcker sig efter något, eller när jag ska ta på mig min tunga vinterjacka. Jag tragglar fortfarande med mina rehabövningar, alltså små, små övningar utan någon tung belastning och huvudsakligen med armbågen nära kroppen. Det ömmar fortfarande lite vid operationsärren om jag trycker på dem, men det kan jag ju låta bli att göra. Jag får inte lyfta något tungt eller belasta axeln med för mycket av min kroppsvikt. Men det är inget större problem att låta bli då jag nästan inte har någon kraft alls i axelpartiet och överarmen. Jag har svårt att lyfta en tillbringare eller större flaska. I övermorgon ska jag träffa sjukgymnasten igen, och då hoppas jag få utveckla mina övningar lite, kanske lite mer fokus på rörlighet och kanske till och med lite styrka.

Som det känns hittills är jag jätteglad att jag valde att genomföra operationen. Det är klart att jag haft lite ont efteråt, men om jag jämför med hur ont jag hade innan och hur påverkad jag var i min rörlighet så är det ändå 100 gånger bättre nu. Och förhoppningsvis ska det med träning bli ännu bättre!

Axel - anteckningar för att minnas

Idag är det två veckor sedan (22 oktober) jag opererade min axel för inklämningssyndrom. De gick in via tre titthål och fräste bort ett benutskott i akromion, och sen tog de bort bursit - en slemsäck som var väldigt inflammerad. Nu är jag sjukskriven i 6 veckor medan kroppen återbildar slemsäcken och benet läker. Jag har fått övningar jag ska göra för att hjälpa läkningsprocessen genom att öka blodcirkulationen och blodtillförseln till axeln, och jag får i stort sett röra mig fritt, bara det inte gör ont. Jag får inte lyfta tungt eller göra plötsliga rörelser (typ som när man halkar eller tappar något). Började med övningarna för en vecka sedan, men i helgen fick jag ett litet bakslag. Jag tror helt enkelt att jag gått ut lite för hårt med träningen i samband med att jag minskat ner på smärtstillande. 

Det går ändå hyfsat med de flesta vardagliga saker jag behöver göra. Jag har lite problem med att tvätta, borsta, torka och sätta upp håret, ställa in glas och tallrikar i köksskåpen, bädda sängen, ta på och av kläder och sånt. Att ta på strumporna är svårt och gör ont då man måste hålla armarna en bit ut från kroppen. Så länge jag kan stödja armbågen mot kroppen går det ganska bra. Min tunga, varma vinterjacka får jag nog vänta med ett tag för det gör dels ont att ta på och av den, men även när jag bara har den på mig gör det ont, av vikten mot axeln. Jag är för övrigt tacksam för att jag har en elektrisk tandborste :)

En sak som jag måste ta upp är att redan i första veckan av september började jag uppleva att det pirrade i min högra arm, nästan som när den domnat av och håller på att vakna till liv igen. Det känns nerför utsidan av överarmen, insidan/framsidan av underarmen och sen ut i tummen och pekfingret. Det känns väldigt ofta, (men inte alls när jag sover, vad jag vet), väldigt många gånger under dagen (kanske 10-15 gånger), det brukar hålla i sig i kanske 10-20 sekunder. Jag domnar inte av så att jag tappar känseln i armen, utan det pirrar och sticker. Jag försöker massera för att öka blodtillförseln men det hjälper inte. Har slutat bära ryggsäck, försöker avlasta så mycket som möjligt, men jag märker ingen skillnad. Hade hoppats att operationen av axeln skulle hjälpa genom att göra mer plats för nerverna till armen, men än så länge är det ingen skillnad. Nu hoppas jag att träning ska kunna få ordning på detta, men om det inte är bättre inom ett halvår måste jag nog undersöka det vidare.

Det tar visst aldrig slut...

Min medicinering funkar som tidigare, inga förändringar. På söndag går min nuvarande sjukskrivning ut, efter det vet jag inte hur det kommer se ut. Ingen aning om hur många procent jag kommer jobba, eller vilka arbetsuppgifter jag kommer att ha. Känns sådär.

På onsdag den 13 mars ska jag börja en gruppbehanding (Unified Protocol) på hälsocentralen, under ledning av psykolog. Behandlingen ska lära mig mer om mina känslor, bli bättre på att hantera svåra känslor, utmana mina rädslor och träna mod. Två timmar per tillfälle, tolv tillfällen. Det blir nog spännande!

Igår när jag vaknade hade jag röda utslag på låren, på en ganska stor yta. Var till lättakuten på eftermiddagen och då hade det lugnat sig något, och de sa att det troligen inte var nåt allvarligt, förmodligen nässelutslag utlösta av värme eller kyla. Under kvällen fick jag ordentlig klåda och kraftigt röda utslag på halsen (min gissning är att det var från min halsduk) På kvällen när jag tog av mig kläderna hade jag röda utslag precis där min BH suttit (banden runt kroppen och bygeln under bröstet syntes tydligt ett par timmar efter jag tog av mig plagget), 3cm stora, kliande utslag på båda armbågarna, och där jeansen suttit åt kliade det som bara den. Mest på insida lår, mage och nedre delen av rumpan.

Idag när jag vaknade var utslagen på bröstkorg och hals borta, men på låren var det mycket värre än igår. Som tur är kliar det inte nämnvärt.

Googlade runt lite igår och det finns nåt som kallas "tryckutikaria" och även "fördröjd tryckutikaria". Jag tror att det är den senare varianten som jag drabbats av. Utikaria är nässelutslag, så det verkar ju stämma ganska väl med lättakutens teori. Även om orsaken kanske är en annan än värme och kyla. Jag ska prova ha lite andra kläder idag för att se om det dyker upp på andra ställen.

Drömmandet fortsätter

Jag äter 2st Atarax varje kväll innan sänggående. Blir inte nämnvärt dåsig, märker ingen större skillnad medan jag är vaken. Jag brukar läsa en stund, tills jag börjar bli trött, vilket kan ta allt ifrån 15-45 minuter. Sen slår jag på en P3-dokumentär som jag sen aldrig minns att jag lyssnat på mer än några minuter innan jag somnar och sover (oftast) hela natten. Sedan jag började äta Atarax har jag ökat min djupsömn till 4-4,5 timmar per natt, ibland mer. Tidigare låg jag runt 2 timmar per natt så det är ju en ganska ordentlig skillnad. Och jag DRÖMMER varenda natt! Om helt vardagliga men ändå lite konstiga saker. I natt skulle jag till exempel åka till Sydafrika med mina grannar Sofia och Elly från när jag var liten. Jag sprang omkring och försökte packa allt då jag såklart var ute i sista minuten. Jag hade dock råkat boka flyget en dag för tidigt, så jag var tvungen att köpa en ny biljett på rätt dag. Och flygplanet var plötsligt ett expresståg mellan Sverige (som låg där England ligger) och Frankrike. Det regnade och var en massa droppar på fönstret. Sen vaknade jag.

Jag tycker det känns bra att jag drömmer, men det är också väldigt ovant. Är det så här alla andra känner sig?

Biverkningar?

Nu har jag ätit mina piller i 7 dagar. De första 3-4 dagarna mådde jag väldigt illa så fort jag åt nånting (förutom frukosten, då jag även tar mitt piller). Detta har avtagit nu. Däremot upplever jag att jag drömmer något i princip varje natt. Detta gjorde jag säkert innan också, men jag har inte kunnat minnas mina drömmar de senaste 2 åren, gissningsvis. Jag drömmer inget märkvärdigt, inget som gör mig konfunderad, rädd eller annat, och det är inget som jag minns nån längre stund efter uppvaknandet, men det är ändå drömmar.

Känslan av att jag drömt, kanske beskriver det bättre.

Börja med lyckopiller?

Jag har för första gången i mitt liv fått utskrivet antidepressiva mediciner, Citalopram, 10mg. Det känns väldigt konstigt, och jag är lite rädd för att ta dem. Men idag tog jag det första pillret, så nu kör vi...