Idag har jag gjort så lite som möjligt och det har varit sååå välbehövligt. Jag har läst Marilyn Mansons bok
"Den långa vägen ut ur helvetet". Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den. Den var nog ganska bra, men inte nåt revolutionerade, inte fantastiskt underhållande som jag tyckte att Mötley Crue's
"The Dirt" var. Men boken måste ju ha varit rätt okej ändå med tanke på att jag tog mig från pärm till pärm på några timmar. Lättläst.
Jag är inte nån biografi-fantast, men jag har ändå läst några stycken på sista tiden. Det jag kan säga om det är att rock/popstjärnor verkar leva i stort sett samma liv oavsett hur gamla de är eller vilket land de kommer ifrån (porrstjärnor också för den delen) och att världen är liten, speciellt om man "slagit igenom". Folk bor i samma hus, ligger med samma människor, lever samma destruktiva liv, och de berättar samma historier. Kanske är det inte så jävla spännande att leva så? Kanske är hyllningarna man som artist - eller en i övrigt beundrad person - upplever då och då inte tillräckligt för att väga upp en låg självkänsla, ett behov av att bli sedda på riktigt? Kanske är det så att de saker som vi vanliga dödliga brottas med existerar överallt, kanske är alla bara människor, trots allt? Jag tror att det är svårt att behålla en verklighetsförankring när allt är fake runt omkring en. Jag har ingen aning om hur det är att vara känd, att ta droger eller att bli utnyttjad på olika sätt.
Det kanske är tur att man är så jävla okänd... Men vem har inte närt en dröm om att stå där i rampljuset, allt ljus på mig - älska mig, avguda mig? Även om det var i tonårens tidiga, osäkra år, som en kompensation för vissa klasskamraters nedvärderande blickar och ord när de trodde att jag inte hörde. Eller så brydde de sig kanske helt enkelt inte om att de tillintetgjorde mig med sina kommentarer. Vad de (hon) inte vet är att jag fortfarande (kan inte skriva hatar får det är lite för starkt) ogillar henne så mycket att jag inte ens har lust att hälsa på henne om vi skulle råkas. Som tur var så har vi bara setts en enda gång sen vi gick ut gymnasiet, men hon verkade vara samma person, lika ytlig och lika fokuserad på att visa upp en perfekt fasad. Jag minns att jag tänkte att det var sorgligt att hon inte förändrats, medan alla vi andra faktiskt gjort det. Hon verkade fortfarande fast i sin föreställning om att
"bara man har rätt kläder, rätt kille/man, får rätt antal (vackra) barn, bor på rätt ställe, tjänar bra med pengar, och utöver det beter sig som om man var mer värd än alla man träffar" så skulle man automatiskt vara en lyckligare, och viktigare människa än alla andra. Stolpskott.
Jag kommer fortfarande ihåg vad jag hade på mig den där dagen, ärvda kläder, som just då var de finaste jag ägde och det närmsta jag kunde komma att vara "rätt" i förhållande till det som gällde just då (i stort sett allt jag ägde var sånt som mina äldre kusiner vuxit ur). Jag hade ett par vita Levi'sjeans (inte modell 501 som man skulle ha, men det var iallafall den röda Levi's-taggen och V-sömmen på bakfikorna, ett par (en gång i tiden) vita adidas-sneakers med Stefan Edbergs signatur på, och en rosa luvjacka med Musse Pigg på ryggen. Bli så förbannad på henne för att hon hade mage att kommentera hur jag såg ut bakom min rygg, men det kanske är svårt att fatta att inte alla kanske har möjlighet att ta pappas kreditkort och gå och handla precis det man ville ha? Att höra såna saker viskas bakom ens rygg tar hårt på en osäker 14-åring.
När vi sågs den där gången efter gymnasiet förundrades jag också över hur gammal hon verkade - eller inte riktigt gammal men
tråkig. Vi är lika gamla men hon kändes minst 10 år äldre - irriterad och bitter över sin livssituation. Hon pratade inte med mig direkt utan log bara osäkert som om hon kände igen mig men inte visste vad hon skulle säga. Nånstans i mig ler den sårade 14-åringen, och gottar sig åt att jag "vann" till sist. Det kanske är barnsligt, men vissa sår läker aldrig riktigt.
