Resten av livet?

Jag är förkyld - IGEN! Jävla skräpkropp till att inte ha nåt immunförsvar. Jag var ju ALDRIG sjuk förr, och nu känns det som jag knappt hinner bli frisk emellan varven. Jobbigt. Jag tror att jobbet spelar in rätt mycket faktiskt. Alltid stressad på ett eller annat sätt. Även om jag på ytan verkar ta det lugnt så är jag alltid stressad i huvudet. Alltid nån annastans i tankarna. Funderar på hur butikerna jag ska till ser ut, vad vi ska göra, vilka tider jag har att passa, vilka saker jag ska ha med mig, vem jag kommer att jobba med för dagen, och så den ständiga känslan av att man är otillräcklig. Känns som att jag aldrig hinner slutföra saker jag påbörjar i butikerna. Det är ju inte så jämt, men det känns som att det blivit mer så efter semestern, i och med med höstsäsongen. Det är frustrerande och stressande, och jag tar sällan eller aldrig ut en hel timmes lunch - jag bara kastar i mig maten och sen ut i butiken igen.

Jag går hemifrån vid 06.00-07.00 på måndag morgon, slutar jobba runt 18, jobbar sedan ca 09.00-18.00 tisdag-onsdag (ofta reser jag vidare samma kväll) och tillbringar kvällarna (måndag, tisdag, onsdag) ensam på de olika hotellen, torsdag börjar jag vid nio och är hemma runt 21.00-22.00. Fredagen brukar jag spendera på kontoret från klockan 09-00-ca 17.00, och även här brukar lunchen bli högst en halvtimme. Söndagkvällen förmörkas av att jag måste packa inför arbetsveckan.

Jey, det låter ju helt fantastiskt.

Lite snabbt räknat noterar jag att jag jobbar (obetalt, eftersom vi inte har rätt till övertidsersättning) ca 4 veckor utöver min normala arbetstid om man slår ut det på ett år (46 veckor). För siffrornas skull kan vi avrunda det till tre veckor, men oavsett så är det ändå tid som jag inte får betalt för. Då ska vi inte ens nämna den tid som är utöver sk arbetstid, det vill säga den tid efter jag gått från butiken men inte kan åka hem efteråt, alltså alla de timmar jag spenderar på hotell eller på resande fot. Tid som ni andra människor använder till att träna, umgås med vänner, sjunga i körer, laga och äta middag tillsammans med er partner och allt annat som ni hittar på när ni går hem för dagen. Visst, jag får ett traktamente, men de futtiga slantarna kan inte ersätta det jag förlorar i sociala mått mätt.

Jag gillar verkligen mitt jobb, men det är inget jag kan tänka mig att göra resten av livet. Anledningen till det ser ni här ovanför. Kommer jag att kunna se tillbaka på den här tiden och känna att det var värt det? Än så länge är nog svaret ja, men jag vet inte hur länge till det kommer att vara det.