Ärligt talat...

...jag är rätt så deppig just nu.

Jag försöker hålla modet uppe, och jag försöker att inte ta det så hårt det här med jobbet. Men jag måste erkänna att det inte går jättebra. Det är ju ingen jättenyhet att mitt vikariat går ut i slutet av augusti, men nånstans så har jag nog ändå hoppats. Jag vet ju att det kommer att ordna sig och så, men det tär. Det tär som fan...

Jag VEEET att jag är bra på det jag gör, men vad hjälper det när hjärnan lägger ihop 2 och 2 och får det till 7?

Jag menar, jag är inte uppsagd, och anledningen till att jag får sluta med ett jobb jag verkligen gillar är inte att jag är inkompetent eller att jag misskött jobbet på nåt sätt - inte den här gången heller. Det är bara det att mitt undermedvetna letar anledningar till varför jag inte får vara kvar och kommer fram till att jag måste vara sämre än de som blir kvar istället för mig. Även om så kanske inte är fallet i realiteten. Jag går dessutom igenom det här för andra gången på mindre än ett år, inom samma företag, och jag försöker peppa min sjävkänsla men för tillfället misslyckas jag totalt.

Jag vet inte om det är så bra för mig att bli kvar inom koncernen och hamna i ett säljjobb, och då tänker jag på både min självkänsla och på min stolthet. Men vem vill spendera semestern med att leta nya jobb?