Genomskådad

I somras när jag var hemma i Piteå så visste jag inte ännu att jag mådde så dåligt som jag egentligen gjorde. Jag trodde att det var vanlig "semester-ångest" och att det skulle gå över. Jag hade, som bekant, fel. Jag teg, berättade inget för nån, led i det tysta, i bästa fall kanske jag skämtade till det lite och sa nåt om att vilja ha dubbelt så lång semester. I själva verket spenderade jag hela min ledighet med att oroa mig, vara ledsen, längta efter tryggheten i att vara med familjen och stillheten i Piteå. Jag har aldrig varit särskilt bra på att dölja vad jag känner så jag vet inte varför jag inbillade mig att ingen visste hur jag mådde. Kanske för att jag själv inte hade insett det ännu.

Idag fyller min pappa år (och har namnsdag, och så har vi ju Fars Dag imorrn) och jag avslutade precis ett samtal med honom. Han sa, på sitt eget lilla vis, att han sett redan i somras att jag var ledsen och inte mådde bra, men att han inte velat säga nåt eftersom vi sågs så kort tid. Han så att han tyckte att jag lät gladare nu. Han har så rätt.

Lilla pappa.