Du är lurad

När man inte kan sova så kan man blogga istället. 

Jag letar efter nytt jobb. Det är ingen nyhet, det har jag gjort länge, i princip sen jag fick sluta jobba som concept coach. Det är heller ingen hemlighet för varesig mina kollegor eller min chef. Den typen av jobb jag söker växer dock inte på träd. Jag vill ha ett heltidsjobb, som dekoratör/visual merchendiser, helst i EN butik (inte flera och helst inte regionalt), och jag söker inga vikariat. Jag menar, man måste ju vara lite lätt korkad om man avsäger sig en fast tjänst med allt vad det innebär i garantier och trygghet till förmån för ett jobb som inte är varaktigt. 

I början av september hittade jag ett jobb hos HM som verkade vara precis det jag letade efter. Jag fixade till mitt CV och personliga brev, slet mitt hår i frustration över att HM's uppladdningsverktyg inte fungerar i iPaden, och efter många om och men fick jag slutligen över mina dokument till Macen (ja, det borde ju bara vara att maila dem, jag vet, men det ÄR inte så enkelt, bara nästan). Laddade upp filerna och fyllde dessutom i deras kilometerlånga ansökningsformulär. 

Några veckor senare fick jag ett mail där jag fick veta att jag var utvald att göra en videointervju på nätet. 

Jaha, jamen vad...kul?

Det enda man behövde var en webbkamera och en mikrofon. Toppen! Daniel gick och köpte en bluetooth-mikrofon/headset, en som var kompatibel med PS3, eftersom han använder det ganska mycket. Jag lockade håret, piffade till mig och valde kläder noggrant, det var ju ändå en anställningsintervju, och sen skulle jag köra igång. Var det tänkt. Förutom att iPaden inte kunde köra det Flash-program som HM's intervjupartner använde sig av. Dead end. 

Okej. Få se nu. Vi har ingen webbkamera till vår Mac Mini. Vad är alternativet? 

Jag plockade fram Daniels gamla härk till laptop, en PC som knappt håller ihop och som brummar som en skördetröska. Klickade mig vidare i intervjuprogrammet och det blev dags att testa att min utrustning hade de rätta kvalifikationerna. Uppladdningshastighet - check. Mikrofon - nähäpp... 

Google Google Google... 

Det visade sig att det inköpta headsetet inte var kompatibelt med PC. Suck. Provade den inbyggda mikrofonen i PC'n. Stendött. 

Ringer Daniel och frustrationsgråter i telefonen (har suttit och jävlats med den icke fungerande tekniken i 3-4 timmar) och ber honom köpa en webbkamera med inbyggd mikrofon, vilket han också gör, den räddande ängeln. 

Installerade kameran och gick igenom prestandakontrollerna igen. Uppladdningshastighet, mikrofon, kamera - check, check, check. Game on! Genomförde intervjun utan några ytterligare problem och sen var det bara att vänta. 

Tre veckor senare kändes det som att tåget gått, och jag började kolla i inkorgen efter det där mailet ni vet "Tack för visat intresse. Tjänsten har tilldelats annan sökande. Bla bla bla". Då kom istället ett mail som sa att de ville träffa mig för en personlig intervju. Yes!!

Den tid jag fått för intervju passade sådär, då jag jobbade hela den dagen, så jag mailade med ett par förslag på dagar och tider då jag kunde och fick tillbaka ett alternativ då jag också jobbade. Såklart. Det slutade med att jag fick avsäga mig två timmars jobb för att gå på intervjun. Nåväl. Sagt och gjort. Fixade i ordning lite referenser och sen var det dags. Idag, eller igår nu då. 

Väl på intervjun får jag veta att det ska ta mellan 45 minuter till en timme och så satte vi igång. 1 timme och 15 minuter senare var jag klar med intervjun. De grillade mig med frågor och det var en rätt tuff intervju. I slutet öppnade de för om jag hade några frågor och det hade jag så klart, så jag sa att jag hade lite frågor om tjänsten. Längre hann jag inte innan jag blev avbruten med informationen att de skulle återkomma om senast två veckor och att alla detaljer skulle man få veta då, och de kunde inte heller säga ifall det skulle bli fler intervjuer. Sen sa hon: "Tjänsten är ju ett vikariat...bla bla bla...roligt att träffa dig...vi återkommer".

Hörde jag rätt? VIKARIAT?!!

Jävla skit. Här har jag lagt ner så sjukt mycket tid och energi på en tjänst som jag antagligen inte ens vill ha. För att inte tala om den mentala processen i att eventuellt byta jobb och lämna tryggheten för nåt annat, nåt ovisst. Satte mig igen och lusläste annonsen och all korrespondens men INGENSTANS nämns det faktum att tjänsten skulle vara ett vikariat. 

Jag känner mig så lurad. 

Nu när jag fått skriva av mig ska jag försöka sova lite till.