Jag känner mig lite ensam. Hade liksom vant mig vid att vara själv och det gick ingen nöd på mig direkt. Och så träffade jag en person några gånger, och vi var båda överens om att ifall det inte kändes bra så skulle vi avsluta. Och inom kort så bestämde vi oss för att inte fortsätta ses, och det kändes helt rätt. Det känns verkligen som rätt beslut, skulle inte vilja ändra på nånting, men jag kan inte hjälpa att det känns himla trist att inte ha nån som håller om mig när jag sover, även om vi nu inte sov ihop så många gånger. Just närheten och en famn att slumra i, någons varma andedräkt i nacken.
Jag trivs rätt bra med att vara ensam, jag klarar mig fint. Men vissa saker, som närhet till exempel, grejar man liksom inte själv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar