Weeping Willows

Idag har jag gjort en rolig men samtidigt lite tråkig sak. Jag har varit på den kanske sista spelningen med Weeping Willows. På Mosebacke på Söders höjder. Jag har hört Magnus Carlssons fantastiska röst eka över vattnet ut mot Djurgården, och när han och bandet avslutade en klockren och intim konsert med paradnumret Broken Promised Land och han klämde i för, som man säger, kung och fosterland men utan att förlora den nerv som är så karakterstisk för Weeping Willows sound, så var det inte utan att det tårades i ögonen. Så otroligt bra, och egentligen den enda värdiga avslutningen på en saga som till stor del handlat om vemod och melankoli, om brustna hjärtan som besjungits från alla möjliga angreppsvinklar. Det var stråkar, frusna händer, nostalgi och olycklig kärlek. Det var Stockholm, det var slutet av augusti och hösten låg i luften.

Vilken fin kväll..!