Jag fick gå in i ett litet omklädningsrum och ta av mig allt utom trosorna, och så fick jag ta på mig en sån där jätteful men magiskt mjuk sjukhusskjorta. Sen fick jag lägga mig på en höj- och sänkbar brits utanför maskinen och sköterskan bredde om mig med varma handdukar. Det fanns kudde för huvudet och en under knäna också. Hon trädde på en spole på armen som skulle undersökas och så pallade hon upp min arm så att den låg i rätt läge inför undersökningen. Sen fick jag ett handtag till en ringklocka som jag skulle använda om jag ville henne nåt under undersökningen och sen tog hon på mig hörselkåpor där hon sen slog på musik. Efter det kördes jag in i själva röntgenmaskinen. Röret man åker in i var ganska smalt, kanske runt 60-70 cm i diameter. Det var kanske 1,5 decimeter till "taket". Det var trångt som sagt.
När väl undersökningen började blev jag förvånad, för jag trodde det skulle vara bullrigare. Jag fick nästan kämpa för att hålla mig vaken, då jag höll ögonen slutna för att slippa tänka på hur trångt det var, och jag märkte att jag ryckte i benen när jag höll på att slumra till.
Efter ungefär en halvtimme var jag ombytt och klar igen. Magnetröntgen var inte alls så läskigt som jag först trodde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar