Tärande besvikelse och fundersamhet

Jag är så kluven om hur jag känner inför det övertramp Daniel gjort. Han vill att vi ska fortsätta vara vänner. Men jag undrar vem av hans andra vänner han skulle kunna svika på ett liknande sätt och sen ha kvar ändå? Inte många, tror jag. Om någon annan hade svikit mig på motsvarande sätt hade jag nog helt enkelt slutat umgås med den personen, sett till att inte ha den sortens energitjuv omkring mig. 

Det är så respektlöst att ta in en utomstående i det hem där jag fortfarande bor, och sen dessutom vara med henne i min säng, bland alla mina saker. Vem är för övrigt funtad så att man följer med en kille hem och inte reagerar när han säger att han bor ihop med sitt ex? Eller när man ser alla hennes skor, kläder, smink och andra grejer? Men henne är jag egentligen inte arg på, tycker mest det är konstigt. 

Det som tär på mig är tanken på hur lite jag och det vi hade tillsammans måste betyda för Daniel när han kunde göra en sån grej, och att han sen verkar ta så lättvindigt på det. Och sen dessutom ljuga om det, inte en gång, inte två, utan fler. Han säger att han ångrar sig och att han inte skulle göra det igen. Men vad hjälper det? Han valde att göra det, han valde att trampa på mig och vår relation, han valde att kasta bort fem års goda minnen och vänskap, han visade att respekten för mig är lika med noll.

Jag begriper inte HUR man kan behandla nån man påstår att man bryr sig om så som han gjort mot mig. Det går liksom inte ihop.

Det kanske inte är hundra procent respektfullt att tvätta min byk offentligt på det här viset heller, men det får han ta. Det är inte jag som skitit i det blå skåpet...

Storm och praktiska grejer

Stormen här hemma verkar avta något, nu är det mer som ett oväder vid horisonten; det kan vara på väg hit men det kan också stanna vid ett oväder på håll. Typ. Så känns det just nu iallafall. Det kan nog bli så att han kanske flyttar ut ett tag, bara vi får ordning på det praktiska och det ekonomiska. I såna fall blir jag inneboende här ett tag. 

Vi håller som sagt på och försöker lösa det praktiska runt bostadsrätten med banken, och det verkar väl som att det kommer lösa sig så han kan bo kvar. Jag har däremot ingen aning om vart jag ska ta vägen, eller när för den delen, och det är ju lite stressigt kan man väl säga. Letar jobb norröver dagligen, men det finns inte så mycket att söka. 

Igår rensade vi ur och städade i ordning förrådet och åkte till soptippen med ett rejält lass. Ska snart ta itu med insidan av lägenheten. Vi har även gått igenom och delat upp det mesta av våra gemensamma saker, och kommit överens om vilka av mina saker (sånt jag hade innan vi flyttade ihop) han ska köpa av mig. Jag kommer ju inte ha nån bostad så att släpa med sig möbler och grejer känns ju bara onödigt och dumt. Och dyrt. Och annars skulle ju han behöva köpa nya grejer. Win win, helt enkelt. 

Tunnis

Har som jag nämnt tidigare tappat en del i vikt sen vi bestämde oss för att separera. Under min vistelse i Thailand blev jag dessutom matförgiftad, plus att jag inte haft jättemycket matlust rent generellt, även om jag försökt äta tre mål mat per dag. Nu när jag kommit hem har jag inte direkt mått jättebra, och matlusten lyser med sin frånvaro. Idag visade vågen under 60 kilo för första gången på över fem år. Jag har tappat 6,5 kilo sen den 25 november. Jag ser mager och tunn ut, mina revben på bröstet sticker ut och mina former har försvunnit. Mina kläder passar inte och armband och ringar är alldeles för stora. Just nu är nyponsoppa min livlina, för det får jag iallafall i mig. Jag hoppas att det vänder snart. 

Trasigt

Jag vet inte riktigt hur jag känner inför den här grejen med Daniel. Jag är så besviken och ledsen. Jag vet inte om jag vill dela bostad med honom längre, jag menar tills allt med separationen gått igenom. Det gör ont att han verkar så obrydd och kall. Som om han inte ångrar nånting, som om han skiter i att han sårat mig djupt, kränkt mig och mitt hem och tagit ifrån mig min enda egentliga trygghet i en redan jobbig situation. Vi bor ju trångt vilket betyder att vi delar säng, och när han kommer och lägger sig efter jobbet och direkt vänder mig ryggen och bara säger godnatt utan att fråga hur jag mår eller säga nåt annat, trots att han vet att jag är vaken, då brister nåt i mig. 

Och att sova med honom i samma säng, vår gemensamma säng, som han besudlat genom ett korkat, berusat, bekräftelsetrånade infall, det är inte helt enkelt eller smärtfritt i sig. 

Det var en svår och jobbig situation redan innan, men nu känns det nästan omöjligt att hantera. Jag vill inte laga hans mat, dela hushållskassa, ta hand om hans tvätt, fundera vart han håller hus, rycka till varje gång han får ett sms, sitta och vänta på att han ska komma hem från jobbet. Allt det gick bra innan, men nu känns det förjävligt. Det är såklart inte bara jag som gör alla de där sakerna, men poängen är att det som ändå kändes okej att göra för varandra innan, det känns inte okej längre. 

Jag vet inte om den här vänskapen går att rädda, mycket på grund av hans totala avsaknad av känsloyttringar. Han verkar inte bry sig om nånting. Jag får ingen respons. 

Välkommen hem, eller?

Man kunde tro att jag skulle skriva ett inlägg om min tre veckor långa semester till Thailand men det tänker jag inte göra. För det är inte det som finns i mina tankar. Istället är det svikta löften och respektlöshet som snurrar. Känslan av att tro att man känner en person och att man kan lita på den och att den personen sen tar ens tillit och stampar på den, trycker till ordentligt med en skitig känga, och sen som grädden på moset väljer att ljuga om saken. Dubbelt svek, dubbelt fel. Så jag kom hem till att vara ledsen, besviken och arg. Ett hem som känns smutsigt, besudlat och inte särskilt välkomnande. Det är inte otrohet när man inte är tillsammans längre, och det är inte det som stör mig heller, han får träffa vem han vill. Det är att det skett i mitt hem, i min säng, med alla mina saker runtomkring. Och att lögnen och förnekelsen verkade komma så lätt. 

Presenten jag köpte med mig ligger fortfarande nerpackad.