Trasigt

Jag vet inte riktigt hur jag känner inför den här grejen med Daniel. Jag är så besviken och ledsen. Jag vet inte om jag vill dela bostad med honom längre, jag menar tills allt med separationen gått igenom. Det gör ont att han verkar så obrydd och kall. Som om han inte ångrar nånting, som om han skiter i att han sårat mig djupt, kränkt mig och mitt hem och tagit ifrån mig min enda egentliga trygghet i en redan jobbig situation. Vi bor ju trångt vilket betyder att vi delar säng, och när han kommer och lägger sig efter jobbet och direkt vänder mig ryggen och bara säger godnatt utan att fråga hur jag mår eller säga nåt annat, trots att han vet att jag är vaken, då brister nåt i mig. 

Och att sova med honom i samma säng, vår gemensamma säng, som han besudlat genom ett korkat, berusat, bekräftelsetrånade infall, det är inte helt enkelt eller smärtfritt i sig. 

Det var en svår och jobbig situation redan innan, men nu känns det nästan omöjligt att hantera. Jag vill inte laga hans mat, dela hushållskassa, ta hand om hans tvätt, fundera vart han håller hus, rycka till varje gång han får ett sms, sitta och vänta på att han ska komma hem från jobbet. Allt det gick bra innan, men nu känns det förjävligt. Det är såklart inte bara jag som gör alla de där sakerna, men poängen är att det som ändå kändes okej att göra för varandra innan, det känns inte okej längre. 

Jag vet inte om den här vänskapen går att rädda, mycket på grund av hans totala avsaknad av känsloyttringar. Han verkar inte bry sig om nånting. Jag får ingen respons.