Tärande besvikelse och fundersamhet

Jag är så kluven om hur jag känner inför det övertramp Daniel gjort. Han vill att vi ska fortsätta vara vänner. Men jag undrar vem av hans andra vänner han skulle kunna svika på ett liknande sätt och sen ha kvar ändå? Inte många, tror jag. Om någon annan hade svikit mig på motsvarande sätt hade jag nog helt enkelt slutat umgås med den personen, sett till att inte ha den sortens energitjuv omkring mig. 

Det är så respektlöst att ta in en utomstående i det hem där jag fortfarande bor, och sen dessutom vara med henne i min säng, bland alla mina saker. Vem är för övrigt funtad så att man följer med en kille hem och inte reagerar när han säger att han bor ihop med sitt ex? Eller när man ser alla hennes skor, kläder, smink och andra grejer? Men henne är jag egentligen inte arg på, tycker mest det är konstigt. 

Det som tär på mig är tanken på hur lite jag och det vi hade tillsammans måste betyda för Daniel när han kunde göra en sån grej, och att han sen verkar ta så lättvindigt på det. Och sen dessutom ljuga om det, inte en gång, inte två, utan fler. Han säger att han ångrar sig och att han inte skulle göra det igen. Men vad hjälper det? Han valde att göra det, han valde att trampa på mig och vår relation, han valde att kasta bort fem års goda minnen och vänskap, han visade att respekten för mig är lika med noll.

Jag begriper inte HUR man kan behandla nån man påstår att man bryr sig om så som han gjort mot mig. Det går liksom inte ihop.

Det kanske inte är hundra procent respektfullt att tvätta min byk offentligt på det här viset heller, men det får han ta. Det är inte jag som skitit i det blå skåpet...