Mission accomplished

Japp! Vi gjorde det! Vi nådde vårt uppsatta mål, så om allt går bra så fixade vi förstapriset i den grymma tävlingen. Varför jag fortfarande är lite återhållsam med firandet beror på att vi inväntar lite andra detaljer som tyvärr kan påverka utfallet. Men de bitar som vi kunde påverka har vi klarat. Fy fan vad vi är bra!

Första tårarna på väldigt länge

Har länge känt mig lite ensam och längtat efter någon att dela lite av min tid med. Någon som håller om mig när jag ska sova och som kramar om mig när jag är låg. Men det har ändå känts helt okej att vara själv. Tills nu. Jag brukar inte gråta men ikväll grät jag. För att jag kände mig ensam, för att jag saknade närheten, för att jag mindes hur svårt det kan vara att vara i ett förhållande där man inte känner sig bekräftad, men hur jag ändå saknar att vara två, trots det. Jag klarar mig alltid, men ibland önskar jag att jag hade en sån där självklar person att höra av mig till när jag känner så här. Nån som kan lyssna och bara finnas där. Inte ge några svar utan bara vara där, och säga att mina tårar är okej, att det är okej att vara ledsen över att man känner sig ensam. 

Men jag har ingen jag kan ringa halv ett på natten. Vem har det när man snart är 40? 

Teaser

Jo jag åkte ju en sväng till New York för ett par veckor sen. Jag hade egentligen inga direkta förväntningar, men måste nog säga att det jag såg av staden ganska väl levde upp till den bild jag hade. Nu var jag ju inte där så länge, men ändå tillräckligt för att bestämma mig för att gilla New York. Måste dock åka dit igen, för det var alldeles för kort tid att vara där, tycker jag. Jag ska återkomma med en liten resedagbok framöver, och jag utlovar allt ifrån fina bilder till smaskiga detaljer (eller nästan smaskiga iallafall). Tja!

T-minus 20 days

Tjugo dagar kvar innan jag får veta hur det gått i tävlingen med det grymma priset. Såpass mycket kan jag säga att priset är en resa, en rätt så dyr resa dessutom, till en plats i en annan världsdel. Och målet är fortfarande inom räckhåll. Nu är det bara att köra, ända in i kaklet!

Som man säger. 

Viktigt inlägg

Jag har gått upp fyra kilo från den 18e februari till den 2a mars. Började min kortisonkur den 8e februari, slutade den 4e mars. Verkar ju onekligen som att det skulle kunna vara relaterat. Men nu sitter jag här en månad senare med fyra kilo dåligt självförtroende som klamrar sig fast runt höfter, mage och lår, och undrar hur det kunde gå så snabbt? Och hur svårt det kommer vara att bli av med dem? Jag misstrivs i mig själv för tillfället, och det är ingen rolig känsla. 

Har tänkt försöka bli lite mer aktiv, försöka ha minst en timme om dan då jag rör på mig på olika sätt. Lite lätt löpning två dagar per vecka, två långpromenader, gym en dag, kanske ett gruppass eller nån annan alternativ träning en dag i veckan. Och så vila en dag. Sen kan man ju ändra träningsform/motionsform och öka på belastningar eftersom. 

Hade egentligen tänkt börja med lätta intervaller i morse, men jag var alldeles för trött. Får se om jag tar det imorgon istället. Från och med måndag vill jag vara igång med min plan fullt ut iallafall. 

Nu dags för sängen!