Första tårarna på väldigt länge

Har länge känt mig lite ensam och längtat efter någon att dela lite av min tid med. Någon som håller om mig när jag ska sova och som kramar om mig när jag är låg. Men det har ändå känts helt okej att vara själv. Tills nu. Jag brukar inte gråta men ikväll grät jag. För att jag kände mig ensam, för att jag saknade närheten, för att jag mindes hur svårt det kan vara att vara i ett förhållande där man inte känner sig bekräftad, men hur jag ändå saknar att vara två, trots det. Jag klarar mig alltid, men ibland önskar jag att jag hade en sån där självklar person att höra av mig till när jag känner så här. Nån som kan lyssna och bara finnas där. Inte ge några svar utan bara vara där, och säga att mina tårar är okej, att det är okej att vara ledsen över att man känner sig ensam. 

Men jag har ingen jag kan ringa halv ett på natten. Vem har det när man snart är 40?