Nästa grej - sjukskrivning

Jo. Jag tror inte jag nämnt att jag börjat gå hos en KBT-terapeut genom jobbet? Nåväl, det har jag iallafall gjort och det känns faktiskt ganska bra. Jag har fått lite verktyg för att bättre kunna hantera stressen i min vardag och försöka minska på mina egna krav på mig själv.

Jag orkar inte gå in på detaljer om varför jag mår som jag mår, men jag har ju tidigare nämnt att jag inte mått bra och att jag var rädd för att jag höll på att dra på mig ett utmattningsyndrom. Idag var jag hos läkaren och han kom fram till att han ville börja med att sjukskriva mig på heltid i minst tre veckor. Egentligen från och med imorgon, men jag kände att jag måste lämna över lite grejer innan jag kan gå från jobbet, typ lösenord och filer och annat. Så det ska jag göra imorgon.

Läskigt tycker jag. Det känns som ett misslyckande, även om jag rent logiskt vet att det inte är det det handlar om. Men samtidigt känner jag mig lättad över att det inte bara är en känsla jag burit på, det är inte inbillning.

Vilken tråkig följetong...

Långt inlägg följer.

Var på återbesök hos ögonläkaren för nån vecka sedan och han sa att allt såg bra ut och att jag inte behövde komma dit mer den här omgången. Skönt. Men igår, eller om det var i förrgår, tyckte jag att jag såg en sån där ljusförändring igen. En blixt eller vad jag ska kalla det, som brukar föregå mina grumlingar och inflammationer i näthinnan. Och idag har det varit flera stycken, kanske 4-5 totalt hittills. Hoppas innerligt att jag inbillar mig, eller att det inte blir sämre igen.

I tisdags var jag på läkarbesök för min axel och det var verkligen inget roligt besök. Dels var det inte så kul på grund av att jag ens behöver gå dit. Min uppåtgående trend hos sjukgymnasten tog en ny vändning och jag fick sån smärta i axel, nacke och skuldror att jag fick träningsförbud. Det var drygt två veckor sedan nu. Den andra delen i varför det inte var något roligt läkarbesök var att jag fick den mest osympatiske och nonchalante läkaren jag någonsin träffat.

Allt var katastrofalt dåligt. 20 minuter försenad utan att ens be om ursäkt för att jag fått vänta, han presenterade sig inte, vi gick omkring i korridoren och letade ett ledigt rum, men hamnade till sist i ett operationsrum. Det fanns ingen stol utan besöket skedde på stående fot. Han ställde knappt några frågor och när han gjorde det lät han mig inte svara utan han avbröt mig i varenda mening. Otroligt frustrerande när man som jag förberett sig för vad man vill ha sagt och vill ha en dialog med läkaren. Han frågade inte vad jag jobbade med, om jag tränade, om jag åt några mediciner. Det enda han verkade intresserad av var vilken sorts övningar jag gjort tillsammans med sjukgymnasten, vilka han tyckte var helt fel. Han böjde och bände lite i min axel, tryckte på några punkter och avfärdade mig med att säga att det inte verkade så farligt. Han bad mig också lyfta armarna som sjukgymnasten också gjort och sa att han tyckte mina skulderblad rörde sig helt normalt. Så antingen hittar sjukgymnasten på alltihopa, vilket jag har svårt att tro, eller så vet inte läkaren vad som är normal rörlighet. Han verkade också tycka att rörlighet inte var så viktigt utan att styrka var det jag borde träna upp istället, eftersom han ansåg att jag var överrörlig. Vid det här laget hade jag börjat gråta, för att jag inte fick prata till punkt utan kände mig helt överkörd.

Jag visade mitt svar från magnetröntgen som jag gjorde 2013, och han tittade på det, men sa inte så mycket. Sen sa han: Du ska få en kortisoninjektion i axeln. Då sa jag så tydligt jag kunde att jag inte var ute efter en "quick fix" utan att jag var beredd att jobba för en långsiktig lösning med hjälp av ortoped, sjukgymnast och en massa rehab och träning. Och att jag inte ville vänta några månader till på att få iväg en remiss, utan att jag ville sätta igång processen nu, eftersom jag redan har haft ont i tio år eller mer. Han insisterade på att ge kortisoninjektionen, och jag tänkte att det är väl lika bra att ha gjort det, då vet jag ju om det hjälper iallafall.

Han hämtade grejerna som behövdes, plus att han tog med sig nån läkarstudent som skulle vara med när han gav injektionen. Jag fick sätta mig på en stol som han hämtade in, och sen frågade jag om jag kunde vänta mig att det gjorde ont.
- Nejdå, sa han. Och så stack han in nålen i axeln, långt in, tills det kändes som att det tog stopp, och redan här gjorde det ganska ont. Sen backade han lite och stack längre in, och nu gjorde det jätteont! Såpass att jag inte kunde hålla tårarna tillbaka.

Så där satt jag i BH med två främmande karlar, med tårarna rinnande nerför kinderna, både av smärta och ledsenhet. De lämnade rummet och efter 3-4 minuter kom läkaren in igen och frågade hur det kändes, då injektionen även innehåller lokalbedövning. Upplevde att smärtan lättade lite, och rörligheten blev bättre. Sen var besöket klart och han följde mig ut.

Jag var så ledsen hela eftermiddagen, började gråta flera gånger på jobbet men jag tror inte att nån märkte det. Efter nån timme börjar jag få mer och mer ont, så jag gick hem lite tidigare och somnade på soffan. Jag var helt slutkörd. Vaknade efter tre timmar, tog lite värktabletter och gick och lade mig i vanlig tid. Under natten blev smärtan värre och värre. När jag vaknade dagen efter hade jag så ont. Jag gick till jobbet och gjorde i ordning frukosten då det var vår tur den här månaden, men när det var klart gick jag hem och vilade hela dagen. Kunde inte använda armen alls. Den bara hängde slapp vid min sida. På kvällen började den värsta smärtan släppa, och på torsdagen var jag på jobbet igen. Fredag hade jag inte så ont och bra rörlighet, men sedan dess upplever jag att det har blivit lite, lite sämre för varje dag. Behöver dock inte ta några värktabletter ännu.

Jag skrev till hälsocentralen om min upplevelse vid läkarbesöket och deras verksamhetschef ringde sedan upp mig. Han bad om ursäkt och sa att så som jag upplevde det får det inte gå till. Han bokade in ett återbesök hos en annan läkare om ett par veckor, och sen sa han att det hade skrivits en remiss till röntgen vid mitt senaste besök, trots att jag uppfattade det som att läkaren inte skulle göra det. Det var ju skönt att höra iallafall. Kanske får jag utrett vad som går att göra iallafall. Och finns det inget att göra så lär jag ju få veta det också, tänker jag.

Nåväl. Som grädde på moset verkar jag ha dragit på mig en magkatarr, troligtvis efter en AW förra fredagen, där det blev väldigt mycket drinkar och bubbel, och jag mådde vansinnigt dåligt dagen efter. Har sedan dess haft halsbränna, känt mig sur i magen och haft ont och mått illa efter i princip varje måltid. Jag har inte heller haft nån aptit, och har inte kunnat skilja på om jag varit hungrig eller mått illa. Har försökt äta snäll mat, dra ner på fet, stekt och stark mat och kaffe, och så äter jag Omeprazol en gång per dag. Det har väl kanske blivit lite bättre de senaste dagarna, men det är marginellt. Framför allt kan jag äta utan att må jätteilla efteråt, vilket är skönt.

Nu har jag gnällt klart.

Om det är nån som fortfarande orkar läsa vill jag be om ursäkt för en gnällig sjukdomsblogg. Det här har mer blivit ett ställe där jag skriver mina minnesanteckningar, för att hålla lite koll på mina läkarbesök, framför allt när det gäller mitt öga.

Ska försöka skriva nåt roligt också. Nån dag.

Mediciner och annat

Jag hade skrivit en massa, men det verkar vara borta. Iallafall.

Jag har nu ätit klart antibiotikan och kortisonet för den här gången. Magen har klarat sig ganska bra, inte några direkta biverkningar annars heller. Ja, förutom att en massa bra bakterier har slagits ut, så nu måste jag behandla en svampinfektion istället.

Jag är mycket piggare, mycket gladare, och jag upplever att jag ser bättre än jag gjorde när jag avslutade den förra antibiotikakuren.

Nu bråkar jag mest med min axel. Går hos sjukgymnast och har på 3 veckor gått från 40% rörlighet till 80-85%. Jättebra!!!

Bakslag

Ja... Vad säger man?

Är i Stockholm nu, för att vara med på en av våra leverantörers sensommarfest. Och igår ringde jag Sunderbyn för att se om jag kunde få en tid direkt istället för att måsta sitta och vänta på en akuttid. De tyckte dock att jag skulle gå till Södersjukhusets Ögonmottagning, akut. Så jag gjorde det, och blev kvar där i flera timmar.

Jag har känt det på mig - att det var på väg tillbaka. Och mycket riktigt.

Så nu har jag fått en ny behandling utskriven, en annan antibiotika. Jag ska äta Clindamycin, 4 tabletter/dag i tre veckor. Sen ska jag droppa kortison i ögat 4ggr/dag, och på måndag börjar jag med kortison i tablettform också, 30mg/dag.

Jag hoppas att jag inte får lika mycket biverkningar den här gången...

Hälsoblogg

Har haft jätteont i huvudet några dagar, och ont i kroppen. Lite orolig att det är ett tecken på att ögat trasslar igen. Vore sjukt jobbigt att vara tvungen att fortsätta med en massa mediciner. Jag hoppas att det bara är en vanlig höstförkylning. Eller nåt.

Har fortfarande inte hört nånting från kuratorn ang en tid för samtal.

Sista tabletterna

Idag är sista dagen jag måste äta antibiotika för den här gången. Jag är färdigbehandlad och inflammationen i näthinnan har läkt. Grumlingarna har jag kvar och de är fler än de var innan, men det är ju sånt jag helt enkelt får leva med.

Nu hoppas jag bara att det inte dröjer så länge för magen att stabilisera sig. Är ganska less...

Min axel verkar ha varit ett falskt alarm, eller den gör iallafall inte lika ont längre. Skönt :)

Var det inte det ena...

...så var det det andra.

Min vänstra axel värker som bara den. Får ju de här besvären i axlarna då och då. Axelbursit tror jag det kallas och det är inflammationer i senor, senfästen och slemsäckar inuti axeln. Väldigt smärtsamt. Kan inte lyfta armen över axelhöjd. Har svårt att sätta upp håret, ta på mig BH, ta av och på tröjor, tvätta och kamma håret. Har ingen direkt kraft i armen heller. Och smärtan strålar ända ner emot handleden. Det gör mer ont vid vissa rörelser men värken är konstant, även vid vila.

På måndag ska jag på återbesök hos ögonläkaren i Sunderbyn. Hoppas att jag får sluta med antibiotikan. Är så less att må som en hund. Tycker det är lite konstigt att jag fått inflammationen i axeln trots att jag äter kortison. Men det är klart, det är ju en låg dos jag äter, bara 10mg/dag.

Ögat krånglar fortfarande

Jag har de senaste två dagarna upplevt att ögat nästan blivit lite sämre. De känns ju inte rimligt med tanke på antibiotikan och kortisonet jag äter, men det är så det känns.

Magen beter sig likadant, har haft ett par lugna dagar under veckan men igår och idag har det varit halvkaos igen.

Jag känner mig lite piggare rent allmänt, har mer lust och ork till saker. Känslomässigt är jag på samma plats som tidigare. Ledsen, men jag överlever. Min lust har kommit tillbaka, men det är ju så dags nu när jag inte har någon att leva ut den med längre... Men skönt ändå att känna sig lite mer normal igen.

Magen igen

Gårdagen var nog den värsta dagen sen jag började ta medicinerna. Att jag drack alkohol kvällen innan gjorde nog sitt till, men fy fan vilken hemsk dag. Runt 13.00 började det och jag fick springa på toa ända fram till 18.00. Då lugnade det sig lite, men när klockan var 23.00 hade jag fortfarande väldigt ont i magen.

När man måste gå på toa så ofta och när det som kommer är i rinnande form så gör det väldigt ont efter ett tag. Pappret river och det svider som eld. Det som hjälper bäst är helt enkelt att bara badda bort det värsta och sen ställa sig i duschen. Och sen smörja in de ömma områdena med en fet salva.

Jag har minst två veckor kvar på min antibiotikakur och så här kan jag ju inte ha det på jobbet. Har försökt få tag i min chef för att kolla om jag kanske kan jobba hemifrån men har inte fått nåt svar.

Fortsatta biverkningar

Idag har jag haft problem med magen i en hel månad och jag upplever att det blir sämre och sämre. Probiotikan hjälper knappt. Det är bara kaos i magen. Sen antar jag att jag inte hjälpte till så mycket genom att dricka alkohol igår. Idag blir det lugnt. Jag orkar inte med att försöka återhämta mig imorgon också. Dåligt med sömn, ingen matlust och allt jag stoppar i mig bara rinner ur mig på ett eller annat sätt. Nu räcker det med festival. Åtminstone när det gäller alkohol.

Jag tror att ögat blivit bättre, mina grumlingar har iallafall blivit färre. Men jag har inget återbesök hos ögonläkaren inbokat förrän om två veckor, vilket innebär två veckor till av magproblem. Jag börjar känna mig väldigt trött på att vara sjuk. Hela semestern har varit en enda lång planering för att inte vara för långt ifrån en toalett, och då helst en med vanliga väggar, toalettbås är inte jättekul...

Ledsen

Det verkar som om allt går ganska bra med det här uppbrottet, eller vad jag ska kalla det. Han tycks se klart på situationen, och det gör det lite lättare för mig att vara den som förstör allt. Jag har ju inget val egentligen, kan inte låta honom tro att allt är bra när det inte är det.

Men att jag är den som väljer att bryta upp gör inte att det på något sätt är enkelt för mig. Är riktigt, riktigt ledsen idag också.

Känner mig så ensam. Eftersom vi inte varit så offentliga med att vi setts har jag liksom ingen jag kan prata med. Några få personer, men de är upptagna med sitt.

Det kommer gå över, det vet jag, men det är jobbigt just nu.

Wake up and smell the coffee

Har under ca 10 månader träffat en person som jag tycker mycket om. Vi har setts med vetskapen om att vår relation hade slagsida redan från början, och nu har vi så att säga kantrat helt och hållet. Det går väl ganska bra för mig, sämre för honom. Vi, eller mest jag, har bestämt att vi inte ska ses mer. Det känns förjävligt. Han har blivit en av mina bästa vänner och nu kan jag inte träffa honom längre. Det kan vara första gången som jag tvingas lämna en person som jag verkligen tycker så mycket om, utan att veta om vi kommer att kunna vara vänner i framtiden. Det gör ont, och jag är så ledsen.

Det kändes verkligen som att jag inte hade nåt val. Han har så starka känslor för mig, känslor som jag inte kan ge honom tillbaka. Det känns som att jag för både honom och mig själv bakom ljuset genom att fortsätta ses. Vi förtjänar båda två att vara med en person som vi verkligen vill vara med, och som vill vara med oss tillbaka, lika mycket. Därför var jag tvungen att bryta.

Det känns tomt och ensamt, och jag är så ledsen. Och den person jag skulle hört av mig till om jag kände så här annars, det är ju han, och nu kan jag inte det.

Jag kan bara föreställa mig hur ledsen han är...

4 veckor - ledsen mage

Jag behövde inte sätta in Daraprim ännu. Jag fortsätter som tidigare, 500mg Azithromycin och 10mg Prednisolon per dag. Nu har jag ätit antibiotika i 4 veckor och det är inte jättekul. Tillskottet Lactiplus (probiotikan) jag äter för att lugna magen hjälper inte riktigt vissa dagar. Helt värdelös känsla att inte riktigt våga mig hemifrån då jag inte vet hur magen ska bete sig. Känner mig instängd och begränsad, tvingad att hålla mig hemma och inomhus (det är alldeles för varmt på min balkong) trots det fantastiska vädret vi har.

Var på Norrstrandspoolen med Pernilla, Julia, Roger, Greta och Wilma idag och efter nån timme kraschade magen. Inte roligt med toalettbås när allt bara rinner ur en... Åkte hem direkt, av rädsla för att det skulle hålla i sig i tre timmar som det brukar göra, men magen har varit lugn de två timmarna jag varit hemma nu.

Inte meningen att det här skulle bli nån sorts bajsblogg, men som situationen är nu så... Det är dessutom väldigt bra att kunna gå tillbaka och kolla hur jag svarade på behandlingen, vilka biverkningar jag haft, doseringar osv.

Ska åka och handla snart, har slut av en massa saker.

21 dagar och nya synförändringar

Idag är det 21 dagar sen jag började äta Azithromycin. För 13 dagar sedan kraschade min mage och jag fick diarré. Inte så jag måste springa på toa hela tiden, men med rejäla kramper i magen som gjorde att jag inte kunde stå upprätt när det började vara dags att gå på toa. Mådde dessutom illa nästan hela tiden, det var svårt att säga om jag mådde illa eller var hungrig. Det sved nästan i magen. Att åka bil var jobbigt då minsta acceleration eller skarpare sväng gjorde mig åksjuk. Efter 4-5 dagars hanterbar diarré ungefär en gång per dag började den komma oftare och det började kännas jobbigt att gå hemifrån. Precis lagom till att jag anlänt till Stockholm för att få ett miljöombyte och vila upp mig...

På onsdag eftermiddag, när kramperna och illamåendet lagt sig, gick jag till Apoteket och köpte Lactiplus, en probiotika. Tog maxdos, 8 tabletter, på vinst och förlust, och dagen efter var ingen mer förvånad och lättad än jag. Det hjälpte verkligen. Har fortsatt med kapslarna varje dag sen dess (är inne på sjätte dagen) men har minskat ner till 6st/dag nu och det verkar räcka. Nu är problemet snarare det motsatta istället. Men hellre det. Mår inte lika illa, bättre matlust och jag vågar gå hemifrån utan att måsta veta var jag har närmsta toalett...

Ikväll har jag sett nya synförändringar/ljusblixtar i utkanten av synfältet, nere till vänster. Vet inte om det betyder att inflammationen växer sig större. Hoppas inte.

Återbesök på torsdag morgon. Då ska han besluta om vi ska sätta in Daraprim eller inte.

11 dagar in i kuren

Nu har jag ätit antibiotika i 11 dagar, 2st den det första dygnet, sen en per dag. Folacin äter jag två tabletter i veckan. Sen i tisdags äter jag 4 tabletter kortison per dag, 20mg. På måndag ska jag på återbesök i Sunderbyn och om det inte blivit bättre då måste vi sätta in den tuffa medicinen, Daraprim. Då måste jag gå och lämna blodprover en gång per vecka. Hoppas jag slipper det.

Jag upplever att min syn är i stort sett oförändrad - ser fortfarande jättedåligt, men vad som händer inuti ögat har jag ju ingen aning om. Hoppas att det blir bättre av Azithromycinet jag äter. Mitt allmäntillstånd är bättre, huvudvärken börjar gå över, och jag är inte sådär vansinnigt trött som jag var för ett par veckor sedan då jag bara ville sova. Däremot är jag så himla slut, orkar knappt umgås med folk. Igår jobbade jag min sista dag innan semestern och nu ska jag inte jobba förrän den 30 juli igen.

Om jag inte känner mig piggare om två veckor kanske jag måste gå till läkaren, utmattningssyndrom är inte att leka med, så där vill jag inte hamna igen. Känner mig inte som mig själv. Jag brukar normalt sett vara ganska glad och positiv, men nu är jag...ingenting. Har bara känt mig stressad och jobbet har inte känts roligt alls, trots att jag gör sånt jag normalt tycker är kul. Har bara gått omkring med en känsla av att jag glömt saker, haft ont i magen och inte kunnat sova ordentligt. Jag har blivit irriterad för minsta lilla, både hemma och på jobbet. Jag avskärmar mig nästan helt från andra efter jobbet då jag blir helt dränerad på energi av att ha folk omkring mig. En personlig grej som mest är en iakttagelse för framtiden är att min sexlust varit i princip obefintlig i över en månad. Vilket i sig gör att jag inte känner igen mig själv.

Börja ta medicinen

Ögat är dåligt igen och idag börjar jag ta medicinerna.

2st Azithromycin idag, sen en om dagen i 9 dagar till.
Folsyra äter jag 2st/vecka men avvaktar doseringen, förra gången jag fick den här behandlingen var det 2st/dag...
Daraprim väntar jag på (licenspreparat), och där blir det två tabletter första dan, sen en om dagen tills vidare.

Inget kortison den här gången. Varför vet jag inte.

Flashar

Idag har jag haft fler flashar i ögat. Kanske 4-5 stycken, huvudsakligen i nederkant till vänster i synfältet. Det är grumligare idag än igår. Idag ser jag också fler större prickar, och nu på kvällen verkar det ha blivit en mer samlad massa i mitten av synfältet.

Ska köra upp till Sunderbyn imorgon. Har inte fått tag i nån skjuts så jag kör själv. Det enda problemet med det är att jag måste vänta tills ögondropparna slutat verka något sånär innan jag kan åka hem.

Ögat igen

Var tvungen att scrolla bland inläggen här för att se när jag senast har problem med ögat och det är mer än två år sedan. Nästan så jag började våga hoppas att det kanske inte skulle komma tillbaka, men... Har haft lite synförändringar de senaste dagarna, särskilt igår (fredag). Mest i nedre delen av synfältet, både till höger och vänster. Har för mig att jag såg ett par flashar i förra veckan också, till höger i synfältet. För 9 dagar sedan började jag få huvudvärk, som höll i sig, dag efter dag, jag har den fortfarande, och tabletter hjälper bara sådär. Trodde i vanlig ordning att jag kanske höll på att bli sjuk, förkyld, har känt mig febrig, frusen, och vissa dagar så trött att jag knappt tagit mig ur sängen.

Så i morse vaknade jag och i hela vänstra synfältet är det nu små, små svarta partiklar, som en nypa blomjord i ett vattenglas...

Måste åka akut till ögonmottagningen i Sunderbyn på måndag morgon. Suck.

Den slutsats som jag själv dragit är att det här oftast kommer när jag varit väldigt stressad under en längre period. Och alla som träffat mig på senaste tiden vet att jag har varit extremt stressad ända sen i februari. Själv är jag egentligen mest förvånad över att jag fortfarande inte blivit sjuk av stressen. Förrän nu då. Jag tror att det beror på att stressen påverkar mitt immunförsvar negativt och då är sannolikheten större att parasiten blir aktiv, kroppen orkar inte kämpa emot. Men det är bara min egen teori. Det finns alldeles för lite forskning om det här för att styrka den.

Inte jättekul, men det är vad det är.

Besviken

Jag har gått upp några kilo i vikt det sista halvåret, och så tung som jag är nu har jag aldrig varit tidigare. Känner en enorm misstrivsel i min kropp för tillfället och som vilken normal människa som helst så vet jag ju att den enda som kan ändra på detta är jag själv. Genom att röra på mig mer, för det är där skon klämmer. Det har varit en skitjobbig vinter med supermycket snö, bara minusgrader hela tiden och så jättemycket jobb som tagit all min energi. Har inte orkat göra nåt annat än att gå hem och vila och sen sova de senaste 4-5 månaderna.

Nu har jag varit ledig i fyra dagar och idag var första dagen jag kände mig utvilad. Så jag gick ut och promenerade i en halvtimme, men det är så isigt och knöligt att det knappt hjälper med de 32 dubbarna på mina Icebugs. När jag kom in tänkte jag att ok, jag blev ju inte jättetrött av promenaden så jag provar ett 30 minuters yogapass framför TVn. Efter ungefär 20 minuter fick jag ge upp. Mina handleder gör så fruktansvärt ont att jag inte kan fullfölja övningarna, och förutom det så kändes till och med de enklaste övningarna svåra idag. Jag känner mig så himla besviken på min kropp. Det är så mycket jag vill kunna göra men jag är begränsad av mina svaga handleder, mina stela, onda axlar och min svaga bål. Jag vet att det mesta går att träna upp/bort, men det är så frustrerande att vilja så mycket men att tvingas ge upp.

Grät mig genom de sista 5 minuterna av yogan, och har suttit i tårar i säkert en halvtimme.

Jag vet också att det är dumt att vara besviken när jag ju faktiskt ändå har gjort något istället för att bara passivt vara stilla, men jag känner mig mest misslyckad just nu. Inte alls den där sköna känslan att "vad bra jag är som fått allt detta gjort idag". Jag hoppas att duschen ska skölja bort den här negativa känslan jag har och att jag orkar fortsätta röra på mig.

Jag vill ju tycka om mig själv.