6,4 på Richterskalan

Ojojoj. Jag har en massa tankar. Vet inte om jag orkar skriva ner dem. Hursomhelst så kommer det här, men vill ni ha underhållande bloggläsning kanske ni ska sluta läsa. Kolla in nån annan sajt i såna fall.

Jag har tänkt ett tag på mitt singelvarande. Som jag trivs med, allt som oftast. Men jag har funderat på varför jag trivs så bra med att vara singel, och varför jag inte har nån direkt längtan efter en partner, eller familj för den delen. I detta normativa samhälle sticker man ut om man är över 28 och singel. Om man dessutom TRIVS med att vara singel sticker man inte bara ut utan då är man direkt konstig, kanske rent av "lite woooho" *gör en cirklande rörelse mot huvudet*... Det som ni kanske kommer tycka är skummast av allt är att mitt behov av fysisk närhet i perioder går ner till nästan obefintlighet. Vilket är lite märkligt om man vet lika mycket om mitt riktigt privata privatliv som jag gör om mig.

Jag har kommit på en grej som jag tror allt det här bottnar i, och det är kanske inte så jävla kul egentligen; att rannsaka sig själv och inse att man är en självcentrerad jävel som aldrig vill bli stor, aldrig vill behöva ta ansvar.

Nja, det kanske var lite hårt, men det är inte helt långt ifrån grundteserna i min teori. Here goes:

Jag tror att jag helt enkelt behöver bli bekräftad. Jag tror inte jag är redo att (eller ens vill) vara den som bekräftar någon annan, iallafall inte i ett förhållande. För min del är det inte så noga på vilket sätt jag blir bekräftad, så länge jag känner mig bra och behövd. När jag var arbetslös kanske jag sökte min bekräftelse i ett förhållande, medan jag gick skola kanske jag sökte tillfällig, mer fysisk bekräftelse, när jag jobbar och trivs på jobbet får jag bekräftelse därifrån. Jag är inte så bra på att kombinera de här olika källorna till bekräftelse. När den ena är PÅ är de andra AV, typ.

Nu har jag ju inga vetenskapliga bevis för att det faktiskt är såhär, men jag kan ju säga att sen jag fick mitt nya jobb har jag inte haft nåt större behov av fysisk närhet, varken mys eller av det mer akrobatiska slaget. Observera att jag inte skriver inget, för det vore lögn, men det har minskat avsevärt. Det kan ju också vara så att jag försöker mimimera smällarna när jag drar härifrån snart...

Men en annan grej är att jag just nu krisar lite för att jag inte känner mig bra på mitt jobb (vilket jag i ett mer logiskt resonemang skulle ha full förståelse för eftersom jag knappt börjat jobba ännu) och för att jag ska byta stad och för att jag inte riktigt kan tro att jag faktiskt har fått fast jobb vilket i förlängningen bidrar till att jag grubblar på hur fan jag ska ha råd med lägenheten i Umeå, och att betala mina utgifter, och vad fan skulle jag säga upp min lägenhet i Piteå för egentligen?

Alla dessa grejer har bidragit till att jag inte känner mig så bekräftad just nu (ikväll) och då saknar jag sällskap, saknar att få vara bra på nåt, saknar att känna mig vacker och åtrådd, saknar att helt enkelt bara hångla, ligga och mysa, och ha hett, härligt sex, med full fokus på mig, vilket i förlängningen förstås innebär full fokus på oss båda.

Fast nu är jag ju singel. Och, nej, det här är ingen kontaktannons.