Going definitely official

Så börjar det dra ihop sig. Det känns märkligt, spännande och jätteskoj att ta med sig D upp till Piteå. Fast lite läskigt också, att presentera honom för familjen alltså. Det blir liksom ännu mera verkligt då. Jag vet, jag är väl kanske lite skadad, lite bränd sen tidigare. Förut kastade jag mig alltid med huvudet före in i såna här saker, men den här gången... Ja, vi kan väl säga att det var tur för mig att D bestämde sig för att det var mig han skulle ha, för jag var inte riktigt lika säker. Missförstå mig rätt, jag har aldrig varit osäker på att han är en superfin kille som jag skulle ha det jättebra med, men jag var osäker på om jag vågade försätta mig i en situation där jag kunde bli sårad igen. Det tog ett tag innan jag kände mig trygg och helt säker på att det faktiskt var mig han ville ha och jag tror att åldersskillnaden spelade en viss roll i min osäkerhet. Ibland får jag återfall och tänker destruktiva saker som "allt känns så bra att det måste vara nåt fel, han kommer lämna mig" men i nästa stund så vet jag ju att han inte kommer att göra det. Varför skulle han göra det? Jag vet ju hur mycket han tycker om mig.

Hur bra är inte det?