Allvarsamt

Jag var på en anställningsintervju i måndags. Det gick ganska bra, men jag gjorde nåt jag aldrig gjort förr. Jag sa att jag inte kände att jag var rätt person för jobbet. Och det kändes skönt att säga det. De tyckte det var bra att jag var ärlig. Det tycker jag med.

Jag har ju låtit bli att skriva om vissa saker här i bloggen av hänsyn till min arbetsgivare och mina kollegor, men nu är allt officiellt så nu kan jag berätta vad som hänt. För att göra en lång historia kort så kan man säga att företaget gjort en stor omorganisation, och som alltid vid omorganisationer så förändras tjänster och annat för vissa personer. Den här gången råkade det bli jag som kom i kläm, tillsammans med ett par andra personer. Jag är inte uppsagd, jag har inte misskött mig, men trots det så kommer min tjänst att upphöra att existera från och med årsskiftet. Detta innebär att jag inte har en aning om vad jag kommer att göra efter det. Jag är som sagt inte uppsagd, så jag antar att jag kommer att jobba kvar i företaget om jag inte letar mig nåt annat själv. Vi får se.

Allt det här har resulterat i att jag genomlever en sorts identitetkris, eftersom jag levt mitt jobb i två års tid. Jobbet har konsumerat mig. Jag har blivit mitt jobb, eftersom jag dels inte haft nåt annat liv vid sidan av, dels inte haft tid till nåt annat än jobb och så lite återhämtning däremellan. Jag försöker se positivt på det som hänt (omorganisationen), se det som en nystart och det går ganska bra bitvis, men den tanken orkar jag inte hålla fast vid hela tiden. Emellanåt drabbas jag av rejäla svackor och gråten kryper upp i halsen på mig, och jag undrar hur fan jag ska kunna gå till jobbet nästa dag? Mitt jobb består ju i att jag ska inspirera och hjälpa butikerna, men hur inspirerar man andra om man själv mår piss?

Jag har fått möjlighet att gå och prata med någon via jobbet, en möjlighet som jag inte utnyttjat ännu, men som jag tror att jag ska använda mig av. Jag känner mig så trasig vissa stunder att jag inte vet hur jag ska gå vidare - mitt yrkesmässiga självförtroende är i botten och för att jag ska orka leta mig vidare, eller för den skull fortsätta jobba inom företaget, måste jag nog reda ut ett och annat, få lite perspektiv på saker och ting. Jag vet inte om det är nån sorts depression jag drabbats av eller vad det är, men en sak är säker, jag mår inte bra, jag känner mig skör och bräcklig, utan energi. Det känns som att det var evigheter sen jag var glad. Jag vill vara glad igen.