Så mycket bättre

Igår skulle vi åkt och hälsat på en kompis i Norrtälje men det blev inställt, så istället för att slarva runt belv vi hemma framför TVn. Förutom den underbara filmen Juno så var det premiär för TV4's nya lördagsunderhållning "Så mycket bättre". Jag hade sett trailern under veckorna innan, och tänkte att det säkert kunde vara kul att kolla på, så när vår lilla utflykt blev inställd så kändes det helt okej att bli hemma framför TVn. Vi laddade med kladdkaka med vispgrädde, ett vitt vin, vindruvor och Polly, och så bänkade vi oss. Jag har aldrig sett "Stjärnorna på slottet" och har aldrig känt att det funnits nån anledning, men att se kända artister tolka varandras låtar kändes riktigt roligt - och jag blev inte besviken. Inte det minsta faktiskt. Programmet visade sig vara helt briljant. Det var roligt att få se lite andra sidor av våra folkkära artister än de man annars får se på löpsedlar och i skvallerpressen.

Det var jätteroligt att se kaxiga Petter vara sjukt nervös över att framföra sin verion av "Stockholm i mitt hjärta", att se den ömsinta versionen av "En kväll i juni" framförd av ex-hustrun Lill-Babs. Lasse visade sig vara en man med en oerhörd glädje till livet, och ett väldigt stort hjärta. Droppen för mig var när han skulle berätta om när hans dotter fick se en löpsedel där det stod att hennes pappa var mördad - och han bryter ihop framför kameran... Hur jävla långt får medierna egentligen gå för att sälja lösnummer?

För att återgå till musiken i programmet - den absoluta höjdpunkten för mig var när Di Leva gjorde sin alldeles egna version av Berghagens "Sträck ut din hand".