När folk påbörjar meningar som "hur stort är universum" eller "vad innebär oändligt egentligen" så är jag den första att inflika att jag absolut inte vill delta i sånt - enligt mig - totalt meningslöst spekulerande. Detta beror dels på att jag inte kan få ihop ekvationen och tankevurporna som krävs för att diskutera, och dels på att jag blir oerhört deprimerad av tanken på hur betydelselös min existens egentligen är.
Nära besläktat med detta är mitt avsiktliga undvikande av filmer och böcker som berör universums expansion/kollaps, pandemier, kärnkraftsolyckor etc.
Jag mår helt enkelt väldigt dåligt när jag funderar på såna saker. Jag brukar drömma hemska mardrömmar om extremt starka ljussken som lyser upp himlen och därefter lastbilar med beväpnade soldater iklädda vita skyddsdräkter som kör in i samhället där jag bor och börjar fösa in oss i täckta fordon och så fort jag försöker få reda på vad som händer knuffar de oss bara vidare utan att säga vad som hänt.
Igår såg vi Melancholia. En mycket bra film som speglade hur psykisk sjukdom kan prägla en familj och syskonrelationer, och hur människor hanterar informationen att världen går emot sin undergång. När filmen var slut så jag till D att jag hade gjort det bra som lyckats se en hel film med kolliderande planeter som del i historien.
Inatt gick jorden under. I min dröm. Det var inte roligt. En meteor kraschade in i vår planet och skickade upp ett stoftmoln som skymde solen. Vi skulle gå mot en ny istid och det var inte säkert att den mänskliga civilisationen skulle överleva. Människor lämnade sina hem till fots för att söka sig till varmare breddgrader, och varefter tiden gick upplöstes alla lagar som formar vårt samhälle, både skrivna och oskrivna lagar såväl som människors moral och etik.
Jag var inte så utvilad när jag vaknade.
Elsa 2 veckor
11 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar