En gång i tiden delade vi allt. Vi visste allt om varandra. Men saker och ting förändrades, och vi gick åt skilda håll. Vi pratade knappt och vi umgicks inte på ett ganska långt tag.
En dag hade plötsligt tiden läkt de sår vi tillfogat varandra, och ärren hade bleknat till knappt synliga påminnelser om en tid som varit. Vi började prata igen och skillnaden var att nu hade vi inga krav på varandra. Men nånting hade ändrats. Du drog dig undan i långa perioder. Du kunde undvika att svara på sms för att plötsligt ringa upp och prata länge, länge. Och du brukade alltid säga att det var för länge sen sist. Senast vi pratade var i juni och då sa du att du ville träffa D, eftersom vi faktiskt varit ihop i 1,5 år utan att ni setts och vi bestämde att du skulle höra av dig, och att du skulle komma och hälsa på en månad senare. Du har fortfarande inte ringt. Jag har ringt och skickat sms men inte fått några svar.
Jag vet att du träffade en tjej i våras, en tjej som du gillar en massa, jag vet också att hon inte har det så lätt emellanåt. Jag vet att din bror ska bli pappa.
Jag vet inte om du vet, men jag är förlovad sen 4 månader tillbaka. Jag ville berätta det för dig då när vi pratade men jag ville inte ta det över telefon. Och sen dess har jag inte hört av dig. Jag ringde dig i slutet av sommaren när min tillvaro rasade, för att få ditt välbehövliga perspektiv och för att inte D skulle behöva bära hela mitt ledsna, osäkra lass själv, men du svarade aldrig.
Jag klarade mig utan dig. Men jag ville inte behöva göra det.
Jag vill så gärna berätta för dig att jag mår bättre nu, men jag vill inte riskera att mötas av tystnaden igen. Dessutom vet du ju inte ens att jag mått dåligt.
Jag förstår inte varför du försvann. Jag kan tänka mig en massa anledningar men ingen av dem är tillräckligt jobbig att höra, tillräckligt jobbig för dig för att du skulle undvika att berätta för mig.
Vart tog du vägen?
Elsa 2 veckor
11 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar