Älskade lilla Juni

Att vara råttägare är oftast bara roligt, men nu börjar det dra ihop sig till tråkigheter. Juni, mitt lilla hjärta, har en ganska stor knöl i juvret invid bakbenen, och en liten i "armhålan". Hon börjar också vara märkbart svag i bakbenen, ett tydligt tecken på en åldrande råtta, och har svårt att klia sig runt öronen. Hon har dessutom rasat i vikt de senaste två månaderna, från 450g till 330g. Kitty däremot är lika pigg och smidig som hon alltid varit, och väger nästan på grammet lika mycket som tidigare, 347g. 

Jag och Daniel har bestämt oss för att försöka göra tillvaron så dräglig vi kan för Juni, då vi misstänker att hennes dagar är räknade. Imorgon ska jag fixa med buren och försöka hitta lösningar som gör tillvaron för en gammal råtta så bra som möjligt. Att kunna gosa ihop sig i en hängmatta måste ju kunna få vara ett alternativ även om man inte orkar klättra så högt längre. 

Om Kitty blir ensam får vi se över en eventuell omplacering. Hon ska inte behöva vara ensam. 

Usch vad tråkigt det känns. Lilla, lilla Juni. 

Sprätta pengar

Hmm. Ibland ifrågasätter jag mitt eget förstånd. Som när jag köper hår- och hudvårdsprodukter för drygt 1000kr till exempel. Men det är väl så att jag hittat mina favoriter och av nån märklig anledning tar alltid allting slut precis samtidigt. Plus att jag ska testa ett nytt schampo och ett balsam för att se ifall mitt hår mår lite bättre av det. För övrigt kan jag tipsa om att det just nu är riktigt bra priser på hela Hawaiian Tropic's sortiment på Åhléns! 

1. Den gamla trotjänaren Body Butter "Olive", från Body Shop

2. Solskyddsfaktor 30, 50+ och 30 för ansiktet, från Hawaiian Tropic

3. Två burkar av After Sun Body Butter "Lime Colada", från Hawaiian Tropic (mitt "must have 2013")

4. Återfuktande schampo och balsam, från Moroccan oil 

Provsvar om min fula fot

Fick svar från vårdcentralen igår angående nagelproverna de tog från min fula fot. Odlingen visade inga tecken på svampinfektion i nageln, och läkaren tyckte att jag skulle låta naglarna vila från behandling med nagellacket. Så jag gör väl det då. 

Frågan är ju då varför mina naglar är så fula och konstiga? Kanske fel sorts skor ligger bakom. 

Oavsett vad så är det trist att inte våga vara barfota på sommaren. Särskilt då det förmodligen är vad mina fossingar behöver allra mest.  

Man vet att man köpt en ny deo...

...när man under ett par dagar går omkring och undrar vad det är som doftar så gott...

På väg norrut

Sitter på pendeltåget till Arlanda och flyget till Luleå. Det blir en midsommar i Piteå i år. Utan Daniel, som tyvärr måste jobba. Mamma och Hasse möter mig på Kallax med två bilar, för de ska till min moster och fira midsommar, så jag får ta den ena bilen och köra mig själv till Piteå. Det passar mig fint eftersom jag ändå hade tänkt mig ut till Lakafors ikväll, och nu kan jag ju åka direkt dit. Det blir bra det. Här i Stockholm är det jättefint väder just nu, hoppas det är det i Norrbotten också. 

Jag har tänkt på en sak. Svensk sommar handlar ju nästan uteslutande om väder. Antingen är det för kallt, för varmt, för regnigt, för torrt. Vad hände med lagom? Eller så kanske vi svenskar gillar att klaga? Nån slags ogillandets gemenskap? Dock verkar vi vara rörande överens om att sommaren är alldeles för kort. 

Jag tror iallafall att det kommer bli en fin helg, oavsett väder :)

Lite tankar om ensamhet och att ha familjen 85 mil bort

Fick mig ju lite extra "ledighet" i och med min sjukskrivning i måndags, vilket kändes både välbehövligt och skönt, och då tänker jag inte främst på min onda axel utan på att det helt enkelt varit en påfrestande tid både fysiskt och psykiskt den sista tiden. Friskskrev mig idag och ska således tillbaka till jobbet imorgon. Men den här veckan är det bara tre dagars jobb, sen är det ju midsommarafton på fredag och då packar jag en väska och åker norröver. Ska vara hemma i Piteå i några dagar och det ska bli så himla skönt att komma bort från Stockholm, om så bara för ett litet tag. 

Har känt mig rätt så ledsen på sista tiden och väldigt långt borta från familj och vänner. Har perioder då jag verkligen misstrivs här i Stockholm, perioder då jag bara gråter och gråter. Det är svårt att gå till jobbet och låtsas att allt är bra när en enda liten omtänksam fråga kan starta en störtflod av tårar. Vill inte heller belasta mina nära och kära hemma i Piteå med min ledsenhet och min gråt över telefon, för jag vet hur jobbigt det är när nån man bryr sig om mår dåligt och man befinner sig typ en värld bort och kan varken trösta, krama eller torka rinnande tårar. 

På nåt vis känns det också som att eftersom jag valt att flytta så ska jag klara mig själv, skylla mig själv, eller nåt. Det är så svårt att lyfta på luren i nåt annat syfte än att vara glad och kallprata. Och när någon hemifrån frågar hur det är med mig svarar jag reflexmässigt "Jo men det är bra" för jag vill inte oroa dem i onödan. Om jag bara hade mod och sinnesnärvaro nog att faktiskt säga som det är när det känns jobbigt kanske bördan skulle kännas lättare att bära. 

För egentligen är det ju inte så svårt och de skulle nog snarare bli ledsna över att jag undviker att berätta om jag mår dåligt för att skydda dem. Jag försöker nog skydda mig själv också, även om det kanske får motsatt effekt...

Klielikli

Fjärde dagen in i läkningsprocessen av min nyaste tatuering. Det kliar som F*N. Men den läker fort. Som vanligt när jag tatuerat mig. Jämfört med Daniel läker min hud på nästa halva tiden. Mycket märkligt att det kan vara så olika. 

Har fortfarande kvar en sittning på tarueringen, så bilder kommer när den är klar. 

"Kom ihåg"

Kanske borde skriva lite så jag kommer ihåg vilken dag värken började, eftersom jag ska träffa min sjukgymnast nu på fredag. 

I fredags jobbade jag och vi hade jättemycket att göra. Stod i kassan nästan hela dagen, drygt 5 timmar. Kände mig trött i axlarna och handlederna i slutet av arbetspasset. Dåligt med sömn då jag sov borta, med alkohol i kroppen. Sov ca 4 timmar i en säng jag inte brukar sova i och vaknade runt tio på lördagen med lite stelhet i kroppen rent allmänt men ingen direkt smärta. Vid 13-tiden åkte vi hem och jag hade då börjat känna mig öm på framsidan av axeln, och vid tryck på axeln gjorde det rejält ont. Promenerade en god bit, ca fem kilometer, och värken tilltog allt eftersom. Började också ha svårt att föra armen bakåt, tex för att ta upp nåt ur väskan, klia mig på ryggen eller liknande. Värken blev mer och mer ihållande och två timmar senare gjorde det ordentligt ont även när axeln var i vila. Har nu tagit mig igenom min andra dag av svår smärta och jag verkar gå en sömnlös natt till mötes. Upplever emellanåt att värken ger mig frossa. 

Har svårt att klä av mig själv, framför allt på överkroppen, att kamma, tvätta håret och liknande går att genomföra med viss smärta. Smärtan blir inte bättre i vila. Kan inte hitta en sovställning som låter mig vara tillräckligt smärtfri för att jag ska hinna komma till ro och somna in. Trots kombination av Pronaxen 500mg, Panodil 1000mg och Voltaren-salva upplever jag ingen lindring. 

The pain

En dag full av smärta. Har dock varit på Smaka på Stockholm och ätit kantarelltoast, kanderade mandlar och babyback ribs. Sen satt vi och frös på Medborgarplatsen tillsammans med Nina och Frida i nån timme. När vi kom hem duschade jag nästintill outhärdligt varmt för att mjuka upp och kanske lindra smärtan, sen smorde jag in axeln med Voltaren-salva, tog 500mg Pronaxen och 1000mg Panodil. Hoppas få sova relativt ostört i natt, men hyser egentligen inga större förhoppningar om att det verkligen kommer att funka. Hittills har inga tabletter jag tagit ens resulterat i en lindring av värken, vad jag märkt iallafall. Ska ringa läkaren imorgon också och kolla vad hon säger, om jag hinner. 

Nu lite läsning tills jag däckar. Orkar inte ligga och försöka sova med det här molandet i axeln... 

Ont som fan

Ledig helg. Som vanligt när jag är ledig passar jag på att vara krasslig, ha ont nånstans eller bara drabbas av det sämsta vädret. Idag hänger åskan i luften och det gör egentligen inte så mycket, men min högra axel är inte bra. Inte bra alls. Det är inte samma smärta som jag hade tidigare i år, nu sitter det mer på framsidan och jag kan bara använda armen så länge det är rörelser på främre delen av kroppen. Så fort jag för armen bakåt, eller rättare sagt, FÖRSÖKER föra armen bakåt, tar det stopp för det gör så överdjävligt ont. Äter mina Pronaxen för handleden, kombinerar med Alvedon och Voltaren-salva som jag smörjer direkt på det ömmande stället på axeln. Upplever inte att det hjälper. Smärtan lindras inte överhuvudtaget. 

Har beställt tid hos sjukgymnasten, men han hade ingen tid förrän på fredag. Får väl se om jag kan jobba i veckan eller inte. Hoppas det är lite bättre till imorgon, för då ska jag tatuera mig, på överarmen på samma sida som jag har ont. Kan bli en plågsam sittning...

Stress stress stress

Jag har sprungit som en idiot idag. Skulle sluta vid fem men blev kvar till stängning en timme senare. Vi har varit fem personer 12-16, och jag skulle gått 17, som sagt. När min kollega gick hem vid fyra var jag ensam som försökte städa vår butik, och de andra tre stod i kassan med 8-10 meter kö, konstant. Jag hann inte städa alls, det enda jag hann göra var att lyfta upp skor från golvet i korgvagnar, så att de inte blev förstörda, för att så småningom försöka städa tillbaka alla skor på sina platser. Fast vissa hyllor var helt tomma, så det var inte helt enkelt att minnas vart alla skor skulle vara. Jag blev ju som jag nämnde kvar en extra timma och under den timmen var vi två som städade de sista 45 minuterna, och när jag gick vid stängning var våra vagnar tomma och vi kanske bara hade runt 10-15 kunder kvar. Undrar om det är såhär det kommer att bli i sommar, och framöver? Att man inte kan räkna med att de tider som står i schemat gäller? Jag tackar inte nej till mer tid, det är inte det jag menar, men det skulle ju kännas bra att veta i förväg. För det blir ett stressmoment när man vet att om man går hem på sin utsatta tid så sätter man sina kollegor i skiten. Och när man har hand om städningen av hela vår stora butik själv och inte ens HINNER MED att plocka upp skor från golvet efter alla kunder som bara lämnar skor överallt. Och du springer som en galning fram och tillbaka, du svettas som en gris på grund av den värdelösa (läs obefintliga) ventilationen, och sen kommer kunder fram och frågar om man kan springa in på lagret och hämta skor åt dem (eftersom jag ändå inte har nåt att göra), när du då tvingas hänvisa dem till kassan, så får du ett himlande med ögonen, världens djupaste suck, och nån kommentar om att det var ett konstigt system... Jamen, hitta på nåt sätt som fungerar bättre själv då..! Be my guest! 

I ett drömscenario hade vi haft en person till, varenda timme idag, för då kanske vi hade haft en sportslig chans att faktiskt serva våra kunder lite mer. Såna här dagar reduceras vi till kassörskor och städerskor, för det finns helt enkelt inte tid längre till att faktiskt vara de kunniga försäljare och yrkesmän vi faktiskt är. Tyvärr lär det inte bli så, utan det är så här vår framtid i butiken ser ut. Stress.