Lite tankar om ensamhet och att ha familjen 85 mil bort

Fick mig ju lite extra "ledighet" i och med min sjukskrivning i måndags, vilket kändes både välbehövligt och skönt, och då tänker jag inte främst på min onda axel utan på att det helt enkelt varit en påfrestande tid både fysiskt och psykiskt den sista tiden. Friskskrev mig idag och ska således tillbaka till jobbet imorgon. Men den här veckan är det bara tre dagars jobb, sen är det ju midsommarafton på fredag och då packar jag en väska och åker norröver. Ska vara hemma i Piteå i några dagar och det ska bli så himla skönt att komma bort från Stockholm, om så bara för ett litet tag. 

Har känt mig rätt så ledsen på sista tiden och väldigt långt borta från familj och vänner. Har perioder då jag verkligen misstrivs här i Stockholm, perioder då jag bara gråter och gråter. Det är svårt att gå till jobbet och låtsas att allt är bra när en enda liten omtänksam fråga kan starta en störtflod av tårar. Vill inte heller belasta mina nära och kära hemma i Piteå med min ledsenhet och min gråt över telefon, för jag vet hur jobbigt det är när nån man bryr sig om mår dåligt och man befinner sig typ en värld bort och kan varken trösta, krama eller torka rinnande tårar. 

På nåt vis känns det också som att eftersom jag valt att flytta så ska jag klara mig själv, skylla mig själv, eller nåt. Det är så svårt att lyfta på luren i nåt annat syfte än att vara glad och kallprata. Och när någon hemifrån frågar hur det är med mig svarar jag reflexmässigt "Jo men det är bra" för jag vill inte oroa dem i onödan. Om jag bara hade mod och sinnesnärvaro nog att faktiskt säga som det är när det känns jobbigt kanske bördan skulle kännas lättare att bära. 

För egentligen är det ju inte så svårt och de skulle nog snarare bli ledsna över att jag undviker att berätta om jag mår dåligt för att skydda dem. Jag försöker nog skydda mig själv också, även om det kanske får motsatt effekt...