Oväntat? Inte direkt.

Nu kom nästa slag. Han träffar nån. Känner mig så i vägen, oönskad och utbytbar. Det kanske inte är nåt, men det tror jag att det är. Jag tror inte att de bara är kompisar som kollar på film ihop. Jag önskar att han kunnat vänta de sista två veckorna som är kvar tills jag åker, besparat mig smärtan och ledsenheten jag känner nu. Jag måste ju ha med honom att göra. Oavsett om jag vill eller inte. Och det gör ont, jag är ledsen och besviken. Jag känner mig så oerhört ensam och jag vill att tiden ska gå fort så jag kommer härifrån snart. Helst imorgon. Jag vet inte hur det blir med vänskap oss emellan. Det känns svårare och svårare för varje dag som går, för varje dumt beslut han fattar. Det känns verkligen som att han inte bryr sig om mig längre, utan att han bara bryr sig om sig själv, sin lycka, att hans behov av bekräftelse stillas. Utan en tanke på hur det han gör påverkar mig och oss. 

Och här sitter jag. Fast. I vår gemensamma lägenhet i två veckor till.