Papper och känslor

Idag har Daniel varit här och skrivit på pappren till banken, och vi har lämnat pappren till bostadsrättsföreningen. Med lite flyt är affären klar i slutet av nästa vecka. Och jag kommer därefter inte längre att äga en halv bostadsrätt i Årsta, Stockholm. Det känns både konstigt och skönt samtidigt. Jag packar och packar, och det känns faktiskt helt okej. Det ska bli skönt att komma härifrån, även om det såklart känns lite vemodigt. Jag börjar landa i det här nu och jag tror att det kommer att komma bra saker ur det här till sist. 

Daniel sa idag att han inte tycker det kändes så roligt att se mig packa, och att han inte riktigt fattat ännu att vi faktiskt gjort slut, att vi inte ska bo ihop längre och att jag flyttar från Stockholm. Det var nog det närmaste han kommit att visa känslor för mig genom hela den här processen. Förutom att han kramade mig väldigt hårt i några dagar efter jag kom hem från Thailand. Vid nåt annat tillfälle (efter Thailand) sa han också att han tyckte det kändes tråkigt ifall vi inte skulle kunna fortsätta vara vänner, och då sa jag att det skulle han kanske ha tänkt på lite tidigare - innan han bestämde sig för att förstöra allt, och då sa han ifrån och sa "Men du kan väl lyssna på hur jag känner?" Det tolkade jag också som att han faktiskt bryr sig och att han är ledsen över hur situationen blivit. 

Det är så märkligt med personer som inte visar känslor, tycker jag. Jag lever med mina utanpå kroppen och förstår inte alls hur man kan stänga inne såna saker. Jag skulle explodera.