Turgumma eller är jag bara bäst?

Asså... Jag har inte varit arbetslös en hel dag ännu och har redan fått ett eventuellt uppslag till jobb. Tjänsten det gäller är inte officiell ännu, så jag kan inte skriva vad det gäller, men OM jag skulle få den så innebär det ett säljjobb i butik, men i en helt annan bransch än jag nånsin jobbat tidigare. Och dessutom skulle tjänsten vara på HELTID. Inom handeln! Vad är oddsen liksom? 

Ska träffa en person nu i veckan för att prata lite och se om det är nåt vi vill gå vidare med, från båda håll. Så kul!!

Arbetslös men inte sysslolös

Idag är min första officiella dag som arbetssökande. Igen. Jag har varit rätt så effektiv idag. 

Vaknade vid sju-halvåttasnåret, klev upp och drog på mig träningskläderna, sprang ett par kilometer och gick förbi Apoteket på sjukhuset på vägen hem. Sen tog jag bilen till Ica och handlade frukost. Hemma slog jag på kaffet och hoppade i duschen. Kl 9 klev jag ur duschen och åt frukost, innan jag gick ner till Arbetsförmedlingen vid tio. Hemma igen hann jag lata mig på soffan med en bok en stund innan jag åkte till sjukgymnasten kl 13. Efter det åkte jag förbi mamma där jag åt lite mackor och ringde chefen på VeroModa och bad henne ordna ett arbetsgivarintyg som jag kan skicka till A-kassan. Sen cyklade jag iväg och lämnade in cykeln på verkstan, och så promenerade jag tillbaka till mamma igen. Där plockade jag nästan ett kilo krusbär som jag nyss snoppade och frös in. 

Det var min första dag som arbetslös. Sjukgymnasten och jag avslutade vår kontakt idag. Jag är såpass mycket bättre i axeln nu att jag får börja träna igen. Och skulle jag få mer problem igen skulle jag höra av mig. Hälsenan verkar också vara i ordning, ska bara bli lite starkare nu så ska det nog fungera bra. 

Lätta ankar

Sådärja. Så var mitt gästspel på VeroModa över. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Men jag väljer att istället för att se det som nåt jobbigt istället se det som att jag har alla möjligheter att göra nåt bra av det här. I våras när jag fick jobbet på VM så gick allt så snabbt att jag egentligen inte hann känna efter vad jag egentligen ville göra. Nu tänker jag känna efter. Kanske till och med bege mig ut i världen. Se nya saker, kanske bli lite klokare. Det känns spännande. Nytt. Men såklart lite läskigt att inte veta. Tryggheten  i att veta vad man ska göra och hur man försörjer sig är bedräglig och förlamande. Det är svårt att ta nya initiativ när man känner sig tvungen att vara kvar där man är. Nu kastar jag loss!

Nytt i löparspåret

Här är mina nya kompisar!!

Gel-Foundation 12 (2E) Löparsko

Bra dämpning, bra stöd för hålfoten, bred läst och anpassat till min höga vrist. Dessutom prissänkt med 400:-

Nu ska jag få springa i skor med fräscht gummi. Inga gamla härk där stötdämpningen tjänat ut. Ikväll blir det en premiärtur tror jag. Men det måste bli lite svalare först. 

Reklamera BH

Jag var i Luleå igår, och då passade jag på att gå in på Twilfit eftersom de inte finns här i stan. De är en av få butiker som saluför min storlek, och igår hittade jag min favoritmodell i en ny färg. Eftersom jag redan har två likadana brydde jag mig inte om att prova, och när jag kom hem och provade BHn så visade det sig att det ena axelbandet var felsytt så det tvinnade sig. Ringde butiken idag för att fråga om eventuell kompensation ifall jag skulle åka upp till Luleå igen för att byta, det blir ju ändå 10 mils resa. Tjejen i butiken ringde tillbaka efter ett tag, och Twilfit kommer skicka ut ett vadderat, förfrankerat kuvert som jag ska få skicka tillbaka den felaktiga BHn i, och sen skickar de en ny till mig. Det tycker jag var en bra lösning. Jag behöver den ju inte precis nu iallafall, det var ju bara en liten uppdatering av min garderob. 

Nu ska jag iväg och göra lite ärenden. Hejs!

Tro på mig själv

Min framtidstro och motivation är en enda bergochdalbana just nu. Ena dagen känns det hopplöst och skrämmande och ger mig nästan svindel när jag tänker på hur jag ska kunna försörja mig efter nästa helg då mitt vikariat avslutas. Nästa dag, som idag ungefär, så känns det spännande och som att möjligheterna är oändliga. Andra dagar är nånstans mittemellan, en lätt oro samtidigt som jag rycker på axlarna. Jag har ju rätt till A-kassa men det känns ändå som ett rätt så trist alternativ. Förhoppningsvis blir det inte så långvarigt. 

Det är ju det här med att vara ensam som är grejen. Att vara självständig, stå på egna ben, att klara sig själv. Och det är på samma gång allt det som skrämmer mig. När man är två har man alltid varandra. När det går sämre för den ena kan man luta sig mot den andra. Lutar jag mig nu så ramlar jag omkull, så det är inget alternativ. Det är bara att sträcka på sig och hålla huvudet högt. 

Det ordnar sig!

Torsdag.

Det är lite småjobbigt att äta de här medicinerna. Egentligen är det mycket bättre den här veckan, men det är det där med sömn som inte riktigt blir som det ska. Min huvudvärk har försvunnit - jey! Men inatt lyckades jag bara få ihop 3,5 timmes sömn, så nån sorts huvudvärk lär jag ju ha innan dagen är över. Kaffechock härmed inledd. För ett par nätter sen sov jag mer än 10 timmar på raken. Och natten innan var det runt 8. Inatt kunde jag inte somna. Det gick bara inte. Hann lyssna på fyra sommarpratare innan sömnen äntligen kom runt halv fyra i morse. Tur jag slutar fem idag. 

Jag har inte så många arbetspass kvar nu. Fem med dagens insats. Känns på ett sätt skönt att gå vidare, stämningen har blivit helt annars nu och jag måste väl erkänna att jag inte trivs nåt vidare. Känner mig inte delaktig och mina åsikter blir i bästa fall lyssnade på och sen ignorerade. Jag känner mig mest som nån slags arbetare som är på plats bara för att verkställa nån annans idéer, och dessa idéer tål inte att bli emotsagda eller ifrågasatta. De står fast oavsett om de är bra eller dåliga. Men det är inte mitt problem. Det är inte min butik. Och snart kommer jag ju göra nåt annat. 

Vad jag ska göra har jag dock ingen aning om. Börja med att gå in på Arbetsförmedlingen iallafall. Se till att få ett arbetsgivarintyg skickat till mig. Söka lite jobb. Bli klar med medicinering och behandling. Komma igång med träningen igen. Kanske resa nånstans? Har en drömresa som jag skulle vilja göra, men jag vet inte. Är lite tveksam inför att resa själv, som tjej är man lite mer utsatt. Men frågan är om det ska få hindra mig? Det är kanske dumt och att utmana ödet att resa ensam, men samtidigt så har jag ju all rätt att göra det utan att råka ut för nåt. Jag vill tro på människors inneboende godhet. Jag vill se att den existerar. Jag vill känna mig trygg i mig själv, stärkt i mig själv. Men samtidigt är jag medveten om riskerna och min egen sårbarhet. 

Jag har inte riktigt tänkt klart i det här ärendet ännu. Nu frulle!

Sommar fortfarande

Idag vaknade jag och kände mig nästan pigg. För första gången på en vecka. För en halvtimme sen tog jag morgondosen med tabletter, och nu smyger sig den välbekanta lilla huvudvärken så sakteliga på. Idag har jag dock fått börja trappa ner kortisonet till sju tabletter istället för åtta, så jag räknar med att jag hädanefter bör känna av medicineringen mindre och mindre. Hoppas jag. 

Sitter ute på balkongen insvept i en filt och dricker kaffe och njuter av att ha mitt alldeles egna hem. Det är sommarens varmaste vecka, men den här tiden på dagen ligger min balkong i skugga och då är det skönt med en filt. Pappa tittade förbi igår kväll och han sa inte mindre än två gånger: 

- Vilken fin lägenhet du har!

Och precis så känns det. Det är så fint, det är bara mitt, ihopplockat efter mitt tycke och smak. Sparsamt inrett än så länge, men inte en enda grej finns här som jag inte har valt att ha. Inga grejer som har följt med sen jag flyttade hemifrån första gången. Eller jo, en sak. Den blommiga stekgrytan med blått lock som jag tagit över från mamma, den som jag har för mig att hon fick i inflyttningspresent av min moster när hon flyttade hemifrån för första gången. 

Ikväll ska jag åka och titta på en byrå. Om jag köper den har jag faktiskt hittat i princip alla möbler jag tänkt ha. Då fattas bara en eller två speglar. Och kanske en fåtölj. 

Här trivs jag!

Snart har första veckan gått

Är nu inne på sjätte dagen med maxdosen av kortisonet, har ätit en sorts antibiotika lika länge, samt folsyra, och så äter jag en annan antibiotika sen tre dagar tillbaka. Inga dramatiska biverkningar att rapportera. Var lite öm och trött i musklerna i framförallt benen de första tre dagarna. Magen håller sig lugn, än så länge iallafall. Har en aning huvudvärk en stor del av tiden, men inte så jag behöver ta tabletter, det är mer ett irritationsmoment. Har inte alls blivit speedad av kortisonet som jag fått höra att man kan bli, det enda jag märker är att jag har svårt att sova. Jag tror de andra preparaten tar ut sin rätt, för jag är så trött. Kan ju förstås ha med sömnbristen att göra också. Lämnade blodprov i torsdags och ska lämna ett på fredag också. Blodprover tar man för att hålla koll så att inte min kropp tar för mycket stryk av medicineringen. Nästa måndag, 24e augusti, ska jag på återbesök i Sunderbyn. 

På tisdag ska jag börja trappa ner kortisondosen. Jag längtar, för tabletterna är sådär sträva och mjöliga och de smakar jätteilla. Ju färre jag måste svälja desto bättre. På alla sätt. 

Sjuk granne

Att bli störd vid fyra på natten av att grannen har folk hemma på efterfest känns inte riktigt lika irriterande när man hör hur dåligt han mår idag. 

Behandling pågår

Idag startar jag min första behandling av min Toxoplasmosis, alltså det som ligger till grund för mina ögonproblem. Fast för att vara korrekt så behandlar jag mest symptomen, och förhindrar att den lilla parasiten som är orsak till det hela förökar sig. 

Inleder första dagen med 

1 st Daraprim morgon och kväll

8 st Prednisolon på morgonen

1 st Folacin morgon och kväll

Kommer försöka utvärdera och dokumentera vad som händer under behandlingen. Just nu känns det mest läskigt att inte veta hur kroppen kommer att reagera på alla preparat. Nu är det dags för kvällsdosen. 

Hästkur

Ögat är sämre än nånsin. Överläkaren jag träffade i Sunderbyn ville sätta in behandling, så nu väntar jag på ett läkemedel som måste godkännas av Läkemedelsverket. Förhoppningsvis får jag nån sorts besked idag, så att jag kan starta behandlingen så fort som möjligt. 

Är dock inte alls peppad på behandlingen. Två olika antibiotikum, en hästkur med kortison och så extra folsyra för att hjälpa kroppen på traven lite. Tuffa biverkningar och inbokade blodprov varje vecka. Plus att kortisonet lär få mig att svälla upp då det får kroppen att binda vätska. Kommer att vara två roliga månader jag har framför mig :(

Krassel-Maja

Om det mot förmodan finns nån som fortfarande följer den här bloggen så känner ni ju till att jag har lite problem med mitt ena öga. Och nu är det problematiskt igen, så imorgon ska jag åka upp till Sunderbyn och träffa en ögonläkare där. Lite jobbigt att bo häruppe när man måste träffa läkare. Det är ju såna avstånd att det blir ett helt dagsprojekt att gå på en kontroll. Förhoppningsvis får jag göra mina uppföljande kontroller på sjukhuset här i Piteå. 

Har ju haft problem med min ena fot jättelänge också och har träffat ett par läkare i Stockholm om den men inte fått nån bra hjälp trots att det hela tiden bara blivit sämre och sämre, och i mars fick jag lämna in nagelprover här i Piteå för att kolla om det var en svampinfektion i min knäppa tånagel. Vilket det såklart var, och jag fick senare börja en 12-veckors behandling med tabletter som jag var klar med för en vecka sedan. Nu tänker man ju att eländet skulle vara över (för min tå ser ungefär 300% bättre ut än den gjorde innan, nu skulle jag nästan våga visa den utan nagellack i öppna skor) men icke. När nagelproverna togs i mars så hade infektionen angripit nagelbädden så nageln hade i princip lossnat helt från tån, utom på ett litet område längst in mot nagelbandet, så när vi klippte med nagelsaxen så for nästan halva nageln - snäpp - bara sådär. Det har gått ganska bra ändå, även om min tåtipp varit rätt så oskyddad ett tag. Men som jag sa så har min tå blivit mycket, mycket bättre och den nya nageln som kommer fäster i nagelbädden och är en fin rosa, frisk färg. Så till problemet. Sen vi klippte nageln i mars har huden runt omkring "växt" för att skydda tån, så nu när det kommer en frisk nagel bildas ett klassiskt nageltrång, och det gör så jävla ont. Så till den grad att jag knappt kan ha på mig sandaler, det gör skitont när jag råkar stryka tån mot täcket på natten, ja till och med när jag är barfota och bara sitter still så ömmar det. 

På fredag ska jag få träffa en läkare på vårdcentralen. Blir spännande att se vad de säger. Till dess får jag helt enkelt bita ihop :(

Vända ytterligare ett blad

Idag fick jag officiellt veta att jag inte kommer att jobba kvar på VeroModa efter augusti. Sist in - först ut och det där ni vet. Det känns faktiskt helt okej, nu vet jag ju iallafall att jag helhjärtat kan lägga min energi på att försöka hitta nåt annat. Jag har trivts helt ok på butiken, men inte toppen och just därför känns det inte jättejobbigt att sluta. Missförstå mig rätt, jag har trivts med dem som jobbar där och så, men jobbet som sådant och annat runt omkring har inte känts hundra bra. Dags för nåt nytt. Igen!