Torsdag.

Det är lite småjobbigt att äta de här medicinerna. Egentligen är det mycket bättre den här veckan, men det är det där med sömn som inte riktigt blir som det ska. Min huvudvärk har försvunnit - jey! Men inatt lyckades jag bara få ihop 3,5 timmes sömn, så nån sorts huvudvärk lär jag ju ha innan dagen är över. Kaffechock härmed inledd. För ett par nätter sen sov jag mer än 10 timmar på raken. Och natten innan var det runt 8. Inatt kunde jag inte somna. Det gick bara inte. Hann lyssna på fyra sommarpratare innan sömnen äntligen kom runt halv fyra i morse. Tur jag slutar fem idag. 

Jag har inte så många arbetspass kvar nu. Fem med dagens insats. Känns på ett sätt skönt att gå vidare, stämningen har blivit helt annars nu och jag måste väl erkänna att jag inte trivs nåt vidare. Känner mig inte delaktig och mina åsikter blir i bästa fall lyssnade på och sen ignorerade. Jag känner mig mest som nån slags arbetare som är på plats bara för att verkställa nån annans idéer, och dessa idéer tål inte att bli emotsagda eller ifrågasatta. De står fast oavsett om de är bra eller dåliga. Men det är inte mitt problem. Det är inte min butik. Och snart kommer jag ju göra nåt annat. 

Vad jag ska göra har jag dock ingen aning om. Börja med att gå in på Arbetsförmedlingen iallafall. Se till att få ett arbetsgivarintyg skickat till mig. Söka lite jobb. Bli klar med medicinering och behandling. Komma igång med träningen igen. Kanske resa nånstans? Har en drömresa som jag skulle vilja göra, men jag vet inte. Är lite tveksam inför att resa själv, som tjej är man lite mer utsatt. Men frågan är om det ska få hindra mig? Det är kanske dumt och att utmana ödet att resa ensam, men samtidigt så har jag ju all rätt att göra det utan att råka ut för nåt. Jag vill tro på människors inneboende godhet. Jag vill se att den existerar. Jag vill känna mig trygg i mig själv, stärkt i mig själv. Men samtidigt är jag medveten om riskerna och min egen sårbarhet. 

Jag har inte riktigt tänkt klart i det här ärendet ännu. Nu frulle!