Min framtidstro och motivation är en enda bergochdalbana just nu. Ena dagen känns det hopplöst och skrämmande och ger mig nästan svindel när jag tänker på hur jag ska kunna försörja mig efter nästa helg då mitt vikariat avslutas. Nästa dag, som idag ungefär, så känns det spännande och som att möjligheterna är oändliga. Andra dagar är nånstans mittemellan, en lätt oro samtidigt som jag rycker på axlarna. Jag har ju rätt till A-kassa men det känns ändå som ett rätt så trist alternativ. Förhoppningsvis blir det inte så långvarigt.
Det är ju det här med att vara ensam som är grejen. Att vara självständig, stå på egna ben, att klara sig själv. Och det är på samma gång allt det som skrämmer mig. När man är två har man alltid varandra. När det går sämre för den ena kan man luta sig mot den andra. Lutar jag mig nu så ramlar jag omkull, så det är inget alternativ. Det är bara att sträcka på sig och hålla huvudet högt.
Det ordnar sig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar