Att fylla år - med allt vad det innebär

Vad är det med mig och familjegrejer? Nu menar jag inte att det är nåt fel på min familj, utan snarare att jag så ofta blir besviken. För er som känner mig personligen, och som läst min blogg en längre tid är det kanske ingen hemlighet att jag inte är nåt större fan av julen, till exempel. De flesta blir helt förskräckta när jag säger att jag inte gillar julen, och de kommer med kommentarer som "jamen, julen, det är ju så mysigt, och all god mat..." Visst, julen är säkert mysig i andra familjer, men för min del är julen bara förknippad med saknad, ensamhet, besvikelse, och nånstans där finns jag och försöker vända ut och in på mig själv för att skapa nån sorts julstämning som handlar om att vilja vara med varandra, åtminstone en helg, eller egentligen en dag, per år. Ska det vara så jäkla svårt? Men i år har jag planer på att åka bort, skita i julen och bespara mig själv hela den där värdelösa ångesten och ledsamheten.

Men nu var det inte julen jag skulle skriva om.

Jag fyllde år i fredags. Min födelsedag innefattade enligt planerna att jag skulle äta lunch med Mike och sen strosa lite på stan, för att senare bli utbjuden på middag av min mamma och hennes karl. Sagt och gjort, jag och Mike åkte till Eljest i Öjebyn för att äta deras fantastiska stenugnsbakade mozarellapizza, och det var jättegott. Sen åkte vi in till stan för att göra några snabba ärenden och ta en kaffe innan jag skulle köra hem Mike innan middagen. När vi satt där på Nodo ringde mamma upp, och frågade lite om vad vi gjort och så, och så frågade jag vilken tid vi skulle ses och får till svar:

- Det har blivit lite ändrade planer...Vi är bortbjudna på middag hos G och J.

Jag blev alldeles paff och svarade "Jaha...okej..." Då sa hon att G så gärna ville att de skulle komma just den kvällen. I mitt huvud snurrade tankar som "Jamen hur svårt är det att säga att man redan har planer? Som att fira sin dotters födelsedag till exempel? De äter ju middag med G och J flera dagar i veckan, så jävla speciellt kan det väl inte vara att det inte kan vänta till dagen därpå?" Vid det här laget hade mamma börjat märka att jag var besviken så hon erbjöd sig att betala middagen ifall jag ville ta med Mike, och sen erbjöd hon sig att komma bara hon och äta med oss. Men då bad jag henne att gå på middagen som de var bjudna till istället. Skadan var redan skedd. De hade redan valt bort mig och min födelsedagsmiddag och om hon hade kommit med oss istället hade jag antagligen bara suttit och varit ledsen, även om hon kom med oss. Så det slutade med att hon och hennes gubbe betalade en födelsedagsmiddag för mig i Mikes sällskap istället.

Innan vi åt min födelsedagsmiddag åkte vi ut till Svensbyn. Vi frågade SvennE om han skjutsa och hämta oss i stan så att jag kunde lämna bilen hemma och ta ett glas vin till maten. Innan vi åkte till stan satt vi ute hos Mike och vi hade bestämt oss för att spela lite sällskapsspel och ta ett glas vin. Problemet var bara att vi inte hittade spelen vi köpte när vi var ihop, utan bara en massa gamla spel typ Sverigekartan, Arkad och Assi-spelet. Vi prövade dem i nämnd ordning och de första två ratade vi ganska snabbt, så vi spelade Assi-spelet som är en enklare variant av TP.

Jag var fortfarande ganska ledsen, men Mike gjorde sitt bästa för att muntra upp mig, och under tiden vi spelade så blev jag lite gladare. Det slutade med att jag vann första omgången vi spelade, och i Assi-spelet så vinner man ett kort där det står något som de förlorande spelarna måste göra för vinnaren typ "förlorarna kallar dig för mästaren resten av kvällen - förlorarna diskar när det blir din tur nästa gång". Mike drog kortet och läste tyst vad det stod, och plötsligt blev han jättekonstig. Han ställde sig upp och gick iväg och stängde av musiken. Sen satte han sig bredvid mig och såg ut som att han skulle dö. Han andades jättekonstigt och så tittade han på mig och log och sa "Jag är så sjukt nervös..." Sen gav han mig en liten puss och sa att det inte var det han var nervös för. Och sen började han sjunga:

- Ja må du leva, ja må du leva, ja må du leva uti hundrade år...

Och jag började gråta. Jag var lite instabil rent känslomässigt redan sen tidigare, men jag blev så himla rörd. Under de nästan 5 år vi var ihop sjöng han inte för mig en enda gång när jag fyllde år, för han tycker att sånt är jättejobbigt. Jag blev jätteglad.

Hur stor är sannolikheten att vi för det första skulle spela ett sånt sugigt gammalt spel som Assi-spelet, att jag skulle vinna och att han på första försöket dra ett vinstkort som säger att han ska sjunga "Ja må du leva" för mig när det dessutom är min födelsedag, och som dessutom varit en rätt kass födelsedag med familjmedlemmar som dissat mig (pappa hade inte ringt och rattat mig ännu heller och klockan var typ sju på kvällen)? Det fanns nog inget som kunde gjort mig gladare just då. Jag undrar hur stor sannolikhet det är att det efter så många fel ska bli så rätt?

Sen åkte vi in till stan och gick på Bryggargatan. Vi åt deras AW-buffé, drack ett jättegott vin som Hanna rekommenderade (hon jobbar där i sommar, tillbaka till brottsplatsen, eller vad man brukar säga), och sen fick vi en cocktail med åkerbärslikör. Mmmmm! Vid halv elva kom SvennE och hämtade oss och sen låg vi i soffan och pratade tills vi somnade.

Det var en dag av glädje, stor besvikelse, många tårar och upprörda känslor, fler tårar och glada känslor, många grattisönskningar, god mat, med min bästaste vän vid min sida hela dagen. Pappa ringde lite senare och gratulerade mig.

Jag är fortfarande besviken på min mamma. Det kommer nog att vara så ett tag.