Wherever I lay my hat...

Hotellrum. Snart är det september. Då skickas jag ner till noll igen på mitt bonuskort. Då får jag bo i trista, enkla, opersonliga hotellrum igen. Jag som vant mig vid att bo lite halvlyxigt nu på sistone. Oj, jädrar vad pessimistisk jag just insåg att jag var alldeles nyss..! September..! Det är ju en hel, lång, och förhoppningsvis härlig sommar först!

Känns lite overkligt att jag faktiskt ska flytta till Stockholm igen. Senast jag bodde där på riktigt (1998) så trivdes jag inte för fem öre. Men å andra sidan var det inte mycket i mitt liv som jag trivdes med just då. Jag klamrade mig bara fast vid det jag hade för att jag var rädd för att inte ha nåt alls om jag släppte taget. Nu har jag helt andra förutsättningar. Jag flyttar för min skull, inte tillsammans med någon, och inte för att denna någon fått ett jobb och jag måste följa efter...

Jag börjar på nytt, jag vet inte för vilken gång i ordningen i mitt liv, jag har tappat räkningen i antal flyttar jag genomfört. Kanske är det den här gången som jag kommer att starta mitt liv på riktigt, utan vetskap om att jag kommer att flytta om ett par år? Jag tror att det här är första gången det känns som att det inte finns ett slutdatum på min vistelse i en ny stad. Alla mina tidigare flyttar har i någon mån varit tidsbestämda på ett eller annat sätt. Jag längtar efter att få stanna upp, efter att slå mig till ro. Inte i bemärkelsen bygga bo och bilda familj, men att rent fysiskt stanna upp och vara nånstans en längre tid. Jag tror att mitt arbete har lite med det att göra också, jag behöver trygghet, en fast punkt, en plats där jag mår bra, för att väga upp min kringflackande jobbtillvaro. Jag hoppas att Stockholm kan bli det för mig.