Kärleksmuffins

Jag vet egentligen inte vad jag hade tänkt med det här inlägget men jag har funderat på en sak i några dagar nu. Jag har upptäckt min absolut fulaste, gemenaste, mest osympatiska egenskap. Jag är inte stolt över den, men jag anser att genom att jag definierat den så är sannolikheten att jag ska kunna arbeta bort den betydligt större.

Jag är skadeglad över när andras förhållanden går i kras. Alltså inte vem som helst, utan oftast är det personer som jag på ett eller annat sätt varit involverad i, antingen romantiskt eller så har jag varit en person som de vänt sig till och sökt råd (som de sen inte lyssanade på ändå, vilket antagligen slår huvudet på spiken till varför jag är skadeglad). Jag antar att det är nån sorts "vad var det jag sa"-mentalitet som spökar. Ett "jag vet bäst"-beteende. Men jag vill tillägga att jag inte går omkring och känner så här hela tiden.

Det kan ju helt enkelt bottna i gammal, hederlig avundsjuka, eller nåt sorts bakvänt bekräftelsebehov, men oavsett vilket så är det inte särskilt smickrande att upptäcka sånt här om sig själv. Jag får dåligt samvete också.

Jag är rädd för att frånvaron av romantisk kärlek i mitt liv ska göra mig cynisk, kall och hård. Jag kommer bli en ihoptorkad, gammal kärring som sitter och svär så fort solen tittar fram i mars och alla människor springer omkring med vårkänslor.

Men sen vill jag tillägga att jag inte går och önskar att alla andras förhållanden ska ta slut, nej nej, inte alls. Jag är en romantiker, jag tror på kärleken och önskar ingen nåt mindre än att få vara lycklig. Jag skulle bara vilja få en del av kakan jag också. Kärlekskakan, kärleksmuffins.