Bara för
skojs skull kollade hon sin temperatur, 35,8. Är det normalt? Ska man inte ha 37, eller åtminstone 36,5 som hon oftast brukade ha? undrade hon för sig själv. Hon steg upp, suckade - som för att skaka av sig alla olustiga tankar, sen ställde hon sig i duschen under så hett vatten att hon nästan inte kunde stå kvar. Hon gjorde sig i ordning för dagen, klädde sig, tog bara på sig lite, lite
mascara och bara på de övre ögonfransarna, utifall att det skulle bli en jobbig dag. Hon åt ingen frukost för hon hade fortfarande ingen matlust, och hon förundrades över att hon inte ens var hungrig. Det lilla hon tvingat i sig kvällen före borde kroppen med all säkerhet ha förbrukat vid det här laget. När hon kom ut i trappuppgången tryckte hon upp hissen för att den skulle vara framme lagom tills hon hunnit låsa dörrens båda lås. När hon plockade upp nyckelknippan ur väskan rasslade den till och hon konstaterade att grannens psykotiska hund var tillbaka. Hon funderade så smått på om hunden hade flera hem, för hon hade inte hört den skälla på två veckor. Men nu skällde den, som en idiot.
När hon gick från huset ner mot pendeltågsstationen tog hon djupa andetag och stålsatte sig emot dagens prövningar. Tankarna började vandra men hon hejdade dem - det var ju dumt att göra saker och ting värre än de redan var. Den friska luften kändes sval i lungorna, och hon tyckte att det var skönt att det var lite kyligt ute. Det verkade som att hon var den enda, för alla andra stod och tryckte innanför dörrarna vid
spärrarna. Hon log för sig själv och var glad åt att stockholmarna var
såna frusna själar att hon fick hela perrongen för sig själv. Efter en stund rullade tåget in vid stationen och hon steg på den överfulla vagnen. Hon lutade sig mot ett räcke medan tåget åkte vidare. Hon stod där och undrade om resan verkligen tog längre tid än vanligt eller om det var hon som inte hade
koll på tiden idag, för hon tyckte att det tog en
evinnerlig tid att ta sig de tre stationerna till centralen. När de lämnade den sista stationen innan centralen kände hon att hon mådde lite illa, och inom en halv minut var det mycket värre. Hon funderade på om det var
åksjuka men plötsligt kändes det som att kroppen brann. Hennes synfält blev alldeles suddigt och illamåendet blev väldigt påtagligt, samtidigt som hela världen verkade vrida sig runt henne. Hon tog tag i
räcket hon lutade sig emot och sjönk ihop på golvet i vagnen, medan hon undrade vad
fan det var som hände med henne.
Efter vad som kanske var en minut eller två, men som kändes som ett liv, stannade tåget äntligen på centralen, och dörrarna öppnades. Desorienterad klev hon av och gick i fel riktning längs perrongen. Hon behövde sitta ner och hon behövde frisk luft. Hon krockade med morgonstressade människor, men hon såg dem knappt. Längst bort på perrongen stod ett par bänkar i en kur, och hon tackade sin lyckliga stjärna att ingen vare sig gjort sina behov i kuren eller kräkts framför bänken, och så tänkte hon ironiskt att det kanske hon skulle ordna. Hon satte sig ner med huvudet mellan knäna och drog djupa andetag och undrade vad som var fel. Hon funderade på hur det skulle gå med jobbet hon tagit på sig om hon blev sjuk - hon hade inte tid att vara sjuk. Efter en stund mådde hon bättre och benen hade slutat skaka, så hon tog sina väskor och började promenera mot kontoret. Men det som hänt hade skrämt henne. Vad försökte kroppen tala om för henne egentligen?
