9 år senare

Gamla kärlekar slutar göra ont så småningom. Träffade en av min äldsta ikväll och nu kan jag ärligt säga att det inte känns jobbigt längre. Minnena finns kvar, och de smärtar när jag tänker tillbaka på det som var då, hur jag var då, hur han var då, hur allt var. Men varken han, jag, situationen eller nåt annat är så som det var då längre. Det tog över 9 år att lägga bakom sig. För en sketen månads kort och osäker lycka. Kommer nog kunna plocka fram känslan av det jag förlorade och kände då resten av livet. Även om det var ett så kort ögonblick. Han sa ikväll att han diskuterade det som hände då med en vän, för ett kort tag sen. Ganska skönt att han inte ignorerar det som var utan att han också verkar tycka att det som fanns, hur kort det än var, iallafall var värt att minnas. Jag fick så många fina komplimanger av honom ikväll. Såna jag aldrig fått tidigare. Och jag vet att han menar dem. Är så himla glad att han fortfarande finns kvar, även om han inte alls finns som han gjorde då, jag tror att det här är bättre. Det har runnit mycket vatten under broarna. Han är ju gift och har en son på 1½ år. Helt fantastiskt att se hur bra han verkar må, även om det innebär att han är så otroligt långt bort från den person jag lärde känna då, för så många år sen.

När ska det bli min tur?