Sista kapitlet

Kitty blir fort sämre nu. Åldern börjar ta ut sin rätt hos lillråttan. Tamråttor brukar bli mellan 2-3 år gamla och nu är hon nästan 3 år och 3 månader. En gammal, liten tant är vad hon är. Vi har ringt och bokat en tid för henne. Och den här gången åker vi buss hela vägen, det är mycket lugnare och inte lika stökigt och mindre höga ljud. Men det känns riktigt tråkigt. Hon är inte i lika dåligt skick som Juni var, men hon är trött nu. Väldigt trött.   Och hon äter inte så bra längre. Det är som att maten inte smakar gott, eller att hon inte är hungrig. Hur som helst, hon äter inte så mycket och hon sover mest hela tiden. Hon klättrar inte längre uppför rampen utan håller bara till på botten i buren. Jag antar att hon ramlat en gång för mycket och inte vill riskera att göra det igen. Råttor är inte dumma. Ibland nästan obehagligt intelligenta. Därför känns det verkligen inte okej att ha henne kvar när vi märker att hon börjar tackla av. Vi kommer att sakna vår vresiga lilla dam när hon inte finns hos oss längre. Kittygumman. 

Cash is king

Nu har jag växlat till mig lite startvaluta inför vår semester. Känns rätt märkligt att gå omkring med en fet sedelbunt i innerfickan, även om sedlarna i det här fallet inte är så mycket värda. Tänkte gå en stund i affärer efteråt, men jag är redan på väg hem. Ett par byxor blev det idag, fast jag har inte provat dem än, så resultatet kan bli hur som helst. Hoppas de är fina på också, och inte bara på galgen. Snart hemma!

Taskig tjej?

Är man taskig om man inte låter snyltare passera spärrarna när man själv går igenom? 

Jag har inte betalt dyra pengar för mitt åkkort för att sen låta fullständiga främlingar dra nytta av mina "surt förvärvade slantar". Igår var det en kille som uppenbart tog rygg på mig och när jag stannade till för att låta honom gå före stannade han, och sa ärligt: "Nämen jag tänkte haka på dig. Mitt kort funkar inte, eller jag har tappat det..." Och jag svarade att jag inte tyckte det var okej, jag har ju betalt för att få åka och vem är han att utnyttja mitt kort, eller mig för den delen? Då log han uppgivet och sa att jag var taskig. 

Jag? Taskig? Näe jag tycker inte det. 

I'm a winner!

Jag spelar på Lotto varje vecka, totalt för 200kr i veckan. Det ger mig 15 rader i både Lotto1 och Lotto2, i både onsdagens och lördagens dragning, plus joker-dragningen. Oftast blir det mest småvinster, tjugo spänn här, 22kr där, vilket innebär att det än så länge varit en förlustaffär. Dock en med beräknade förluster, man ska inte spela om man inte har råd att förlora. Men igår när jag gick in och kollade lördagens dragning såg jag att jag glömt att kolla i onsdags och kattching!!! 6 rätt och 2500kr extra på mitt spellonto! Det var roligt och välkommet :)

Undrar vad jag ska göra med alla mina pengar..? ;)

Det kan jag tala om. De åker rakt in på sparkontot. Kanske omvandlas de till nått skönt som massage, fotvård eller ansiktsbehandling. Troligen nåt av ovanstående iallafall. Och så har jag ju nästa veckas Lotto betalt redan :)

Under ytan

Vissa dagar känns det som att man strävar i konstant uppförsbacke. Som idag. Gymet känns ljusår bort, små grejer som att åka och växla pengar till vår reskassa blir inte av, städa, diska, fixa buren till Kitty. Alla de här enkla sakerna. Som säkert skulle få mig att må bättre när jag var klar, men som känns helt ouppnåeliga för tillfället. Jag har knappt tagit mig utanför dörren idag. När jag ser mig i spegeln tittar ett trött, blaskigt, lite rödaktigt ansikte tillbaka på mig. Jag försöker le tillbaka men det blir mest en halvhjärtad grimas. Ögonen ler liksom inte tillbaka. 

Ögonen. Där har vi en av bovarna i alltihopa. Jag försöker ta det här med mitt öga för vad det är, en situation som jag inte kan påverka, och jag läser på och skaffar mig information bäst jag kan för att förstå lite bättre, för att inte bli så orolig över vad som händer. Utåt sett verkar det nog som att jag tar det hela med nån sorts ro och att jag liksom har funnit mig i situationen. Vilket delvis stämmer, eftersom jag ju faktiskt inte har nåt val. När folk får höra att jag i värsta fall kan bli blind blir de oftast förskräckta, men för att lugna dem (och kanske mig också) så rycker jag på axlarna och säger som det är "Blir jag det så blir jag det". 

Men vad jag inte visar, eller säger till nån, är att jag för varje aktiv inflammation blir mer och mer rädd för jag till slut faktiskt kommer att förlora synen helt på vänster öga. Och att jag är rädd för att det ska bli likadant i mitt andra öga. Jag är rädd och ledsen, och känner mig väldigt ensam i det här. Och så det faktum att det inte syns och att ingen i min närhet förstår eller vet vad jag upplever. Eller jo, visst vet de, iallafall rent informativt, men vad jag ser eller inte ser är det ingen jag känner som vet. Och eftersom inget syns på utsidan och jag inte är märkbart sjuk så känns det som om jag inte får vara ledsen heller.

Jag vet att det inte är hela världen att förlora synen på ett öga, eller på båda två för den delen, men det är inget jag önskar mig, om vi säger så. Och idag är en riktigt ledsen dag.

Språk å sånt

Det här är en sak som jag tänkt på. Vårt språk ändras ju med tiden och framför allt när det gäller våra äldre, mer lokala dialekter, som till exempel pitebondskan. Vissa uttryck tycker jag till och med är mycket bättre på bondskan och pitemålet än på svenska, som det briljanta uttrycket "he" som närmast kan liknas vid engelskans "put", som faktiskt saknar en lika användbar motsvarighet i svenskan. Här kan ni läsa ett intressant inlägg om just ordet/uttrycket "he". 

Iallafall, det jag egentligen tänkte på när jag började skriva idag var det här med att vissa saker låter finare på bondskan. Helt enkelt för att man väljer andra ord för att beskriva något. I det här fallet tänker jag på "att vara ihop med någon". Det är ju inget fel att säga att man är ihop med nån, det är ju fint det också om man tar och begrundar vad man faktiskt säger. Tyvärr är det ju så att saker man säger ofta vattnas ur och förlorar sin ursprungliga tyngd, som när man avslutar ett telefonsamtal med "puss" eller "kram". Eller när folk i tid och otid säger att de älskar någon. Missförstå mig rätt, jag tycker inte nåt av det här är fel, vill man använda alla de här uttrycken så är inte jag den som står bredvid och suckar och tycker att folk är idioter. Tvärtom så använder jag vissa dem själv (puss och kram) relativt slentrianmässigt måste jag erkänna, och visst menar jag dem innerst inne, men det ligger oftast inte den där genuina, lite pirriga känslan bakom, som jag egentligen tycker att det ska göra. 

Så till det här med att "vara ihop". Min farmors generation och även några av mina fastrar och min pappa säger inte att man "är ihop" med någon. De säger att man "följs". Och där har vi det! Det lilla, lilla ordet som för mig innefattar allt jag vill ha ut av ett förhållande. Man följs åt, sida vid sida, på bådas villor, och ingen är viktigare än den andra.

Fint.

To see or not to see...

Jo jag var ju hos ögonläkaren häromdagen, eller igår var det väl, och domen lyder som följer: Jag har en relativt stor svullnad rätt så nära synnerven, vilket varit det som jag varit rädd för nu ganska länge. Den ligger visst fortfarande på rätt sida och inte vid den gula fläcken, så blind blir jag inte riktigt än, men för varje gång jag fått en ny inflammation har den letat sig närmare och närmare den kritiska punkten. Jag har börjat behandla med Maxidex ögondroppar, eftersom jag inte bara har en inflammation i näthinnan utan även i glaskroppen. Det hade jag förra gången också, så jag vet hur svårt det är att få till det där droppandet i ögat fem gångare om dagen. Men fem gånger ska det vara, i ca tio dagar till. Sen kanske jag får minska ner lite.

Jag upplever att det liksom flimrar till i en punkt då och då, ganska ofta, strax till vänster om mitten på synfältet. Jag hoppas det blir bättre snart. Om det inte blir det under morgondagen måste jag nog ringa ögonläkaren. Usch. Det är lite jobbigare den här gången än det varit tidigare. Det är riktigt grumligt, och dagsljus med all nysnö är nästan plågsamt. Dels för att grumlingarna blir så märkbara och dels för att jag känner mig väldigt ljuskänslig för tillfället. Om det var sol kunde man ju ta på sig solbrillorna utan att se ut som en idiot men med det gråmulna väder som är nu känner man sig ju som en diva i solglasögon. 

Suck.

Träningsvärk - tjohoo!

Igår tog jag min första tur till gymmet. Jag ska försöka komma igång med runt tre pass i veckan, hade jag tänkt. Jag går till Fitness24Seven, där man har tillgång till alla deras gym, överallt, tjugofyra timmar om dygnet. Och de har separata tjejgym på många anläggningar. På några anläggningar kör de även gruppträning så det kanske blir att man kör nåt sånt pass då och då också. Men till att börja med vill jag träna upp min grundstyrka. 

Igår tog jag det ganska lugnt, jag vill inte skada mig. Jag har annars en tendens att vilja för mycket, för snabbt, och då brukar jag skada eller överanstränga mig, vilket brukar kräva vila och i sin tur tappad rytm och fokus. Obra, med andra ord. Så nu tänkte jag börja lite försiktigt, med fokus på lätta vikter och kroppsviktsträning. Gör samtliga övningar i tre set med 10 repetitioner i varje, utom magen som får jobba lite mer. Snällt ska det va! 

Men trots mjukstarten igår har jag ändå en märkbar träningsvärk i framförallt mage och rygg. Jey mig!

Here we go again...

Jo, som jag sa så var jag vaken inatt och bänglade med min telefon. När man befinner sig i ett kolmörkt rum och koncentrerar sig på en liten, lysande mobilskärm så kan ögonen börja bete sig lite underligt. För min del yttrade det sig som små, vita, blinkande prickar i utkanten av mitt vänstra ögas synfält. Jag såg dem faktiskt för första gången i förrgår, men valde att inte fundera mer på det. Fast egentligen vet jag ju vad det innebär, vad jag har att vänta mig. Och mycket riktigt, i morse fanns de där, de välbekanta, svarta fläckarna och grumlingarna i mitt vänstra öga. Jag ska ringa till min ögonläkare på onsdag och se ifall hon har nån tid för att kolla upp mitt öga.

Senast jag hade problem med ögat var för snart ett år sedan, strax innan och under tiden vi var i Thailand förra året. Innan dess hade jag ganska mycket problem, fick gå till läkaren med ny inflammation i näthinnan en gång i halvåret (och sen regelbundna besök de 3-4 påföljande månaderna) så nu kändes det som att det var så länge sen jag var där, i maj eller juni, att jag nästan hade börjat tro att det kanske inte skulle komma tillbaka fler gånger. Man ska inte ropa hej...

Här kan ni läsa om Toxoplasma Gondii, som är orsaken till mina ögonproblem:

Artikel ur Forskning &Framsteg
Netdoktor - Toxoplasmos

Aaargh!

Teknik ska funka. Punkt. 

Och den ska definitivt inte bara sluta göra saker den utan problem gjort innan. Min telefon fick för sig att glömma bort alla kortkommandon (som jag använder för att slippa pekfingra fram krångliga e-postadresser och andra fraser som jag skriver ofta) och i samma veva inte komma ihåg hur man sparade nya heller. 

Detta resulterade i X antal timmars frustration med avinstallerande, backupande, svärande, testande, total rensning av telefonen och uppdatering från tidigare säkerhetskopia. 

Nu funkar den igen. Peppar peppar...

Snö och nördreferens

Det kommer snö! Igår kväll snöade det och i helgen ska det komma mer plus att det ska bli kallare. Kanske får vi äntligen sälja bort lite vinterskor! Tro mig, det behövs verkligen. Lagret börjar vara överfullt, det är svårt att få plats med vårnyheterna eftersom vinterskorna tar sån plats. Så nu håller vi tummarna för att folk ska fatta att 

THE WINTER IS COMING!

Lill-Kitty

Igår kväll komm det första riktiga tecknet på att Kitty börjar bli gammal. Hennes högra bakben hänger inte riktigt med längre. Hon är fortfarande pigg men inte så smidig längre. Hon rullade nerför rampen efter att ha fått slagsida på vägen ner. Såg ganska dråpligt ut, men allvaret i det hela fick oss att plocka bort stegen till den översta hyllan. Om hon skulle ramla från den höjden kan det sluta riktigt illa. Så nu har hon bara den nedersta hyllan och bottennivån att vara på. Lillgumman. 

Trött dag

Har idag en ledig dag efter en ganska intensiv vecka. Intensiv för att det varit ganska många jobbdagar i kombination med förkylning. I övrigt har tempot på jobbet varit extremt lugnt, utom för den som haft varorna. Det är svårt att hinna klart när man måste vara ute i butiken under vissa timmar. Förut kunde vi ju fokusera helt på varorna, så att vi kunde vara säkra på att vi fick undan dagens leverans och inte behövde lämna nåt till nästa dag. Nu är det inte lika lätt...

Förkylningen verkar vara på upploppet, nu har jag mest en envis rinnsnuva som vägrar ge med sig. 

Daniel är på Lifestyle Tattoo och gör klart en av sina miljarrders tatueringar, håller inte längre reda på vad han gör för nåt. Nu var det visst nån varg som han påbörjade för några veckor sen. Jag hade knappt tittat på den förrän idag. Hursomhelst så följde jag med hit idag, för jag hade inget bättre för mig.

Vet inte riktigt vad jag ska hitta på. Skittråkigt väder och utan pepp. Trött och...ja...trött.

Produktiv vaka

När man inte kan sova och tankarna får flöda som de vill - då hamnar man ibland på märkliga ställen. Inatt blev det till exempel kemilektionerna på högstadiet. 

"Få se nu, vilken syra var det nu som hade den kemiska beteckningen H2SO4? Var det svavelsyra? Och vilken var det som var nåt med tre i slutet, HNO3? Salpetersyra kanske?"

Det är tur Google finns i telefonen, för nattsömnens skull. Kommer nån förresten ihåg den gamla goda tiden då sökmotorn Alta Vista var mycket vanligare än Google när man skulle ta reda på saker? Alta Vista stängdes visst ner i juli 2013. 

Se där. Ibland är det bra att inte kunna sova. Man lär sig både nya och gamla saker. 

Sjukling

Avslutade 2013 under täcket med frossa och allehanda förkylningssymptom. Vi köpte färdiga matlådor med köttbullar och potatismos som vi sedan avnjöt framför tvn med varsitt glas Pommac. Åt lite glass och Danil spelade Assassins Creed, och sen var det dags för sängen. Gick och la mig före tolvslaget och vaknade pigg (nåja) och inte jättekry, men utan feber iallafall. Igår gjorde jag ingenting, utom att vila och vila lite till. Idag är jag på jobbet och det går faktiskt riktigt bra. Känner mig inte så fasligt sjuk faktiskt, utan mest snuvig och så killar det jättemycket i nosen. Vill nysa hela tiden! Jättejobbigt, men överkomligt. Min kollega verkar däremot vara på väg att bli sjuk, så tanken att jag skulle ha kunnat gå hem tidigare idag får jag nog lägga på hyllan. Hon behöver det nog mer än mig. 

Det känns lite tufft nu när det dragits in på personalen. Att stå tre personer  på en hel dag i en så här stor butik, med lunchraster och varor som ska packas upp... Jag vet inte. Det känns helt enkelt inte rimligt. Vi måste ju fortfarande göra samma jobb som förut, fast på färre personer. 

Och att bli sjuk är liksom inget alternativ, för då sätter man ju sina kollegor i skiten. Vad fasen gör man då?