Ögonen. Där har vi en av bovarna i alltihopa. Jag försöker ta det här med mitt öga för vad det är, en situation som jag inte kan påverka, och jag läser på och skaffar mig information bäst jag kan för att förstå lite bättre, för att inte bli så orolig över vad som händer. Utåt sett verkar det nog som att jag tar det hela med nån sorts ro och att jag liksom har funnit mig i situationen. Vilket delvis stämmer, eftersom jag ju faktiskt inte har nåt val. När folk får höra att jag i värsta fall kan bli blind blir de oftast förskräckta, men för att lugna dem (och kanske mig också) så rycker jag på axlarna och säger som det är "Blir jag det så blir jag det".
Men vad jag inte visar, eller säger till nån, är att jag för varje aktiv inflammation blir mer och mer rädd för jag till slut faktiskt kommer att förlora synen helt på vänster öga. Och att jag är rädd för att det ska bli likadant i mitt andra öga. Jag är rädd och ledsen, och känner mig väldigt ensam i det här. Och så det faktum att det inte syns och att ingen i min närhet förstår eller vet vad jag upplever. Eller jo, visst vet de, iallafall rent informativt, men vad jag ser eller inte ser är det ingen jag känner som vet. Och eftersom inget syns på utsidan och jag inte är märkbart sjuk så känns det som om jag inte får vara ledsen heller.
Jag vet att det inte är hela världen att förlora synen på ett öga, eller på båda två för den delen, men det är inget jag önskar mig, om vi säger så. Och idag är en riktigt ledsen dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar