Språk å sånt

Det här är en sak som jag tänkt på. Vårt språk ändras ju med tiden och framför allt när det gäller våra äldre, mer lokala dialekter, som till exempel pitebondskan. Vissa uttryck tycker jag till och med är mycket bättre på bondskan och pitemålet än på svenska, som det briljanta uttrycket "he" som närmast kan liknas vid engelskans "put", som faktiskt saknar en lika användbar motsvarighet i svenskan. Här kan ni läsa ett intressant inlägg om just ordet/uttrycket "he". 

Iallafall, det jag egentligen tänkte på när jag började skriva idag var det här med att vissa saker låter finare på bondskan. Helt enkelt för att man väljer andra ord för att beskriva något. I det här fallet tänker jag på "att vara ihop med någon". Det är ju inget fel att säga att man är ihop med nån, det är ju fint det också om man tar och begrundar vad man faktiskt säger. Tyvärr är det ju så att saker man säger ofta vattnas ur och förlorar sin ursprungliga tyngd, som när man avslutar ett telefonsamtal med "puss" eller "kram". Eller när folk i tid och otid säger att de älskar någon. Missförstå mig rätt, jag tycker inte nåt av det här är fel, vill man använda alla de här uttrycken så är inte jag den som står bredvid och suckar och tycker att folk är idioter. Tvärtom så använder jag vissa dem själv (puss och kram) relativt slentrianmässigt måste jag erkänna, och visst menar jag dem innerst inne, men det ligger oftast inte den där genuina, lite pirriga känslan bakom, som jag egentligen tycker att det ska göra. 

Så till det här med att "vara ihop". Min farmors generation och även några av mina fastrar och min pappa säger inte att man "är ihop" med någon. De säger att man "följs". Och där har vi det! Det lilla, lilla ordet som för mig innefattar allt jag vill ha ut av ett förhållande. Man följs åt, sida vid sida, på bådas villor, och ingen är viktigare än den andra.

Fint.