Wohohooo!!

Ja jädrar! Det fins inte en gnutta snö i Årsta, det är ljust tidigt på morgonen, fågelkvitter, ljumma vindar och solen bryter fram genom molnen allt oftare. Snödroppar och Vårgäck lyser uppkäftigt i rabatter och gräsmattor - som att de vill säga "Vi skiter i att det bara är februari, här kommer vi!" 

Jag gillar det. Idag är det vårsko-premiär!

Din Sko 799kr

Godmorgon!

Ljuset har kommit tillbaka till Norden. Klockan är åtta och talgoxar, titor och skogsduvor håller konsert utanför fönstret. Tur vi har persienner i sovrummet för det är dagsljus utanför. Våren är på väg, oavsett eftersläntrande snöoväder, regn och rusk. 

Snödroppar och vårgäck (som gulbluttarna  egentligen kallas) sprider sig längs marken och påminner om den livskraft som ligger gömd i marken och bara väntar på att förutsättningarna ska bli de rätta. Snart!!

Resa runt lite

Ujujuj! Snart åker vi! Eller ganska snart iallafall. Om en månad ungefär. 

Det känns som att det varit många som rört på sig på senaste tiden. Jag åkte till Paris och snart drar vi till Kambodja och Thailand. En av mina kollegor har varit i Texas (?) och om nån vecka åker hon till Florida. Chefen och en tjej på Ecco har båda varit i Thailand och en annan kollega åker till Vietnam om ett par veckor. Två Ecco-tjejer vann dessutom en kort kursresa till Dubai. Och Pörnajl hängde i Indien i fem veckor. 

Längtar tills vi åker. Det ska bli spännande att åka till Kambodja och se Angkor Wat, och sen kommer vi besöka en "ny" Thailändsk ö, där vi inte varit förut, Koh Samet. Därifrån åker vi sen ner till Koh Chang där vi tillbringar de sista 11-12 dagarna. Det ska också bli roligt att semestra med familjen Bäckman igen.

Men nu är det dags att stiga upp. Magen kurrar och jobb väntar. 

Vintern - gå hem, du är full!

Idag vaknade jag till en vit värld. Vintern gjorde comeback och det kändes inte jättekul. Jag har klagat hela vintern på att vi fått för lite snö, hela vinterhalvåret har varit grått, grått och åter grått, och dagarna har flutit ihop i nån slags regnig, ruggig, dyster massa. Nu har det varit varmare i ett par veckor, snön har sjungit på sista versen även där det samlats i drivor och högar, och vi har till och med haft sol några dagar. Snödropparna och deras gula kompisar har tittat fram i rabatter och vid husväggar och det har verkligen känts som att våren är på väg. Och när man fått en försmak av vår vill man inte ha mer vinter, även om det är fint med den vita snön. Blä!

Mat i mängder

Gårdagen gick verkligen i matens tecken. Först brunchade vi med Nina och Frida på Två Små Svin här i Årsta. Sen fick jag springa hem och hämta 10-litersgrytan för då var det dags att dra iväg på paltkalas. Jag var förste palttillverkare med en paltnovis som assistent, och vi lyckades få ihop inte mindre än 17 st, varav en pajade i grytan (vilket jag såklart skyller på min nybörjare till assistent). Vi var åtta personer som åt och vi lyckades klämma i oss 12 stycken tillsammans. Bra facit med tanke på att vi bara var två Pitebor... Sen hade Jenny S gjort citronsorbet med lakritssås, och efter det så ville man inte göra så mycket mer än att sova. 

Majoriteten ville kolla på Melodifestivalen så nu har jag lyckats lida mig genom två hela program. Shit vad det är dåligt! Låtarna må väl vara, där förväntar man sig ju att ungefär hälften ska vara kassa, men produktionen..! Programledarna är så pinsamt dåliga att man bara vill ta fram skämskudden. Pausunderhållningen borde inte få kallas underhållning. Det hade räckt med paus för det är inte ens i närheten av underhållande, snarare känner man sig idiotförklarad om nu den där skiten är tänkt att vara intressant och rolig. Näe fy, jag är verkligen inget fan av Melodifestivalen. 

Be my Valentine

Jag är egentligen inte så mycket för att fira alla hjärtans dag, och vi lär väl inte hitta på nåt särskilt ikväll eftersom jag jobbar till stängning. Men för några veckor sen gav jag Daniel en doft i present, bara sådär, ingen särskild anledning alls utom att jag tyckte att han skulle ha den. Han blev jätteglad och förvånad, om än något generad. 

I förrgår när jag kom hem låg det ett mindre berg av presenter och väntade på mig. Han hade köpt en doft han med, som han försökt få mig att köpa tidigare, och då hade han fått med en gåva också, som bestod av en massa produkter från Biotherm. Sen hade han köpt ett jättefint, stort smyckeskrin i pärlemorfärgat konstskinn. Plus att han verkligen fattat vilken lycka det är för en bokmal som mig att få böcker i present, för han hade köpt tre stycken! Vilken fest det blev för mig! Rena rama julafton :)

Så nu ser jag fram emot att vara ledig så jag kan få börja organisera mina smycken (städa, rensa, slänga). Han är inte så dum min Daniel. Jag tror jag behåller honom :)

Att se men inte se

På senaste tiden har det skrivits en del om tiggeriet som breder ut sig i Sverige. Här i Stockholm, i de kvarter jag vistas, har jag hittills mest upplevt att det sitter människor i innerstan och på Söder, ibland fyra-fem stycken på en sträcka av ett par hundra meter. De sitter vid tunnelbanestationerna, utanför butiker, mitt på Sergels torg, de finns på tunnelbane- och pendeltågen. 

Ibland ser man män med till synes grava handikapp hasa-skaka sig fram stödda på en krycka med andra handen framsträckt med en pappersmugg. Två av dessa "kryckmän" har förstört för alla tiggare för min del, numera kan jag inte låta bli att se på dem med misstro. Såg dem en morgon med kryckorna i högsta hugg, springandes uppför rulltrappan vid T-centralen. Dessutom verkar det vara ett väldigt utbrett handikapp de drabbats av, för det blir bara fler och fler med samma problem. Kanske går de ihop i par och fixar kryckor som de sen delar på...

Idag satt det en man och frös under en filt utanför tobaksbutiken vid Årsta torg, ungefär 100m från min port. Jag lägger egentligen ingen värdering i huruvida det är rätt eller fel att tigga, tycker mest det är tragiskt att det finns människor som ser det som ett uppsving att sitta mitt i vintern och frysa för småslantar på gatorna i ett främmande land på nordiska breddgrader. Man kan ju undra hur illa det är i deras hemländer när de väljer att komma hit till ett liv på gatan istället? För de blir bara fler och fler, och till sist ser man dem knappt. Man vänder automatiskt bort blicken när kvinnan utanför 7Eleven skriker sitt "Pleeeease!" på bruten engelska. För den skärande rösten skär inte bara i öronen utan i hjärtat också, och jag kan inte hjälpa alla så därför hjälper jag ingen. Jag blir kallare för varje dag jag väljer att inte se den bedjande handen sträckas mot mig. Men hur ska jag kunna hjälpa, hur ska jag kunna välja VEM jag ska hjälpa när de är så många?

Sen finns det ju våra egna medborgare som halkar utanför det sociala skyddsnätet, men det är en annan historia. 

Woop woop!

Ojojoj! Om mindre än två månader drar vi till Asien igen :)

Den här gången blir det mycket Thailand (som vanligt) men även lite Kambodja. Äntligen blir det av, tjohoo! Så vi inleder med ungefär en veckas genuint turistande i Bangkok och Siem Reap för att sen spendera två veckor på olika stränder på ett par öar i sydöstra Thailand. 

Vi har ju inga råttor som måste pysslas om längre, så då kommer inte Nina att vara här som när vi åkt på semester tidigare, men jag har ordnat så att lägenheten inte står tom medan vi är borta. En kompis som saknar bostad ska få husera här, är det tänkt. Skönt med en "lägenhetsvakt". 

Nu är det dags att åka till jobbet. Hejs!

Vår i rabatterna!

"Jag ska bara..."

Strax innan jag och Monica stängde igår eftermiddag var det ett stort pådrag runt T-centralen. Vi funderade lite på om det kanske var nåt brandlarm eller nåt i nån större galleria. När vi var på väg till tunnelbanan såg vi att det var där alla polisbilar, ambulanser, brandbilar och så spårtrafikens egna utryckningsfordon stod. Blåljusen flimrade över fasaderna och ersättningsbussar för gröna linjen rullade redan. Vi hade ingen aning om vad saken gällde, men generellt när det blir större stopp i tunnelbanetrafiken mistänker iallafall jag personolyckor. Antingen självförvållade eller rena olyckshändelser. Vi bestämde oss för att ta apostlahästarna till Slussen och därifrån åkte jag sen röda linjen till Liljeholmen där jag tog tvärbanan hem till Årsta. I morse gick jag förbi jobbet på väg hem från ögonläkaren och då pratade jag lite med Monica om gårdagens händelse. Tydligen var det en man i 45-årsåldern som tappat ner sin mobil på spåret, väntat till ett tåg passerat och sen hoppat ner för att hämta upp den innan nästa tåg kom. Trafikvärdarna på perrongen såg vad som hände och larmade sambandscentralen, som i sin tur försökte varna föraren i nästa tåg, men föraren hann inte stanna, och mannen tog sig inte upp från spåret. Mannen avled av sina skador. Otroligt tragiskt, och korkat.

Den sista tiden har det varit ganska mycket prat om hur stor plats vi låter mobilerna ta i våra liv, hur mycket information vi samlar i dem, och hur viktiga vi tycker att de är. Detta känns som ett typexempel på hur vi låter materiella ting ta större plats än vad som egentligen är rimligt. Det finns saker som är ovärderliga, som ingen telefon i världen kan ersätta. Som att leva. Ett människoliv. För en telefons skull. Om det här var en enskild händelse vore det inte mindre eller mer hemskt, det är helt enkelt förskräckligt. Men jag fattar faktiskt inte att såna här saker händer såpass ofta som det gör. Är verkligen våra mobiler och smartphones så viktiga att vi på fullt allvar är beredda att offra den dyrbaraste gåvan vi fått - våra liv?

I min värld så finns det en självbevarelsedrift som jag vill tro bidrar till att jag aldrig skulle göra en sån sak som att hoppa ner på ett tunnelbanespår efter min telefon. Jag skulle nog bli ganska upprörd och arg ett tag om jag tappade ner den, men jag skulle nog ta kontakt med personalen på perongen, eller direkt med kundservicen på SL och fråga om det fanns nån chans att man kunde få tag i sin telefon igen, lite senare. Sen är det ju faktiskt så att de allra flesta smartphones har nån form av backup-funktion, så även om min telefon rent fysiskt är förlorad, så har jag ju faktiskt en rätt schysst säkerhetskopia i datorn och på ICloud (i mitt fall). Dessutom är det ju också så, att hamnar man på spåren i rusningstrafik så är det väldigt många människor runt omkring, vittnen som förmodligen mår riktigt, riktigt dåligt idag. Äh, jag fattar inte hur man tänker... Kanske är det en släng av Alfons Åbergs "Jag ska bara..."?

Nåja. Hur som helst är det ju riktigt tragiskt att ett människoliv släcktes igår, på grund av nåt så trivialt som en mobiltelefon. 

Trött måndag

En ledig måndagmorgon som jag tillbringar i väntrummet hos ögonläkaren. Är på ett återbesök och sitter och väntar på att det muskelavslappnande medlet ska verka i ögat. Hade egentligen tänkt gå och träna efteråt, jag har med mig alla grejer och allt, men jag vet i ärlighetens namn inte om jag orkar. Jag är verkligen jättetrött idag. Skulle mest av allt bara vilja bädda ner mig och somna om. Funderar på att åka förbi jobbet efter att jag varit här, för att skriva av mitt schema och ta en kopp kaffe. Kanske skulle jag efter det känna mig tillräckligt pigg för att gå till gymmet?

Är hemskt frusen idag, men det har nog säkert med tröttheten att göra det också. Plus att det är lite ruggigt ute än så länge. 

Vi är bäst!

Lite jobbgrejs:

Vi är så bra!!

I butiken har vi olika mål vi jobbar mot varje vecka, och så är det förmodligen i de flesta butiker, oavsett bransch. Det har varit tufft länge (för hela handeln, inte bara för oss) och det är inte särskilt lätt att hitta motivationen och att tagga till på utmaningar när man oftare än sällan ser sina mål missas. Igår klarade vi den innevarande veckans mål (wiii för oss!), och för att vi inte skulle sega ihop alldeles idag (då målet redan var nått) så föresatte vi oss att ta igen det vi missade på förra veckans mål - och VI KLARADE DET! Vi är så himla bra! Det är roligt när det går bra:)

Jag och mina kollegor skulle kunna gå till jobbet och bara ta betalt av kunderna, men ingen av oss vill ha ett sånt jobb. Vi känner alla en stolthet över att vi är duktiga på vårt jobb och vi sätter en ära i att alltid hålla samma höga nivå i vår butik, på vår service och i vårt kundbemötande. Vi vill att våra kunder ska känna att de blir uppmärksammade, att de får bra, relevant information och känna sig nöjda med sina köp när de lämnar butiken. Därför är det viktigt för oss att ha realistiska mål att sträva mot, för att vi inte ska glömma bort att ge det där lilla extra, till varje kund. Vi erbjuder alltid kringprodukter, tillsammans med skötselråd och rekommendationer, och vi får då och då kommentarer av kunder om att vi försöker "kränga" fler saker på kvittot. I samma mening brukar de lite cyniskt fråga om vi får provision på det vi säljer. När vi svarar nej blir de ställda och förvånade. Att det skulle kunna handla om omtanke och service är tydligen helt främmande för vissa. 

Det roligaste tycker jag är när kunden själv frågar hur den ska ta hand om sina nya skor och faktiskt lyssnar intresserat. Och jag har tid att berätta. Det är riktigt, riktigt roligt..!

Jobbhelg, otur och regn

Det är inte riktigt min helg, eller rättare sagt mina helgmorgnar. Fast det har ändå visat sig vara lite mer tur i oturen, såhär med facit i hand. 

Igår var jag försenad och till råga på allt tappade jag mitt SL-kort på bussen. Åkkortet kom i och för sig tillrätta igen, för bussen stod kvar och jag fick komma in och leta kortet och det låg kvar under sätet, som tur var, och jag lyckades komma i tid till jobbet iallafall. 

Idag gick mina nytvättade, svarta favvojeans sönder. Så jag beställde två par nya, innan frukost. Och så hittade jag två rabattkoder så det blev 250kr billigare också. 

Så kan det gå. 

Sen verkar vintern ha gett upp. Fine by me. Det regnar ute och snön har smält bort. Det är inte varmt, men inte minusgrader heller. Skönt!

Lägga till handlingarna

Idag har jag skrubbat, skruvat och monterat ner buren som flickorna bodde i. Jag har rengjort alla tillbehör och jag har packat ihop allt som hörde till, och så har jag lagt ut en annons på Blocket. Hoppas att nån är intresserad, för jag vill inte ha sakerna kvar. 

Nu håller jag på att försöka möblera om lite, men det är inte helt enkelt att flytta en divansoffa själv...

Ingen Kitty kvar

En tom bur. Det känns konstigt och tråkigt men samtidigt bra. Kitty var nog i ganska mycket sämre skick än hon visade och när vi insåg det kändes det som helt rätt beslut. När man avlivar en råtta får de först en ganska stor dos lugnande. När det har verkat ordentligt får de en dödlig dos av ett sömnmedel (tror jag att det är). Med Juni tog det kanske tio minuter innan det lugnande medlet verkade, och fem minuter efter andra injektionen innan hon var helt borta. Kitty var helt okontaktbar redan efter två minuter, och veterinären hann knappt ge henne den andra injektionen så var hon borta. Det tog nog inte ens tio sekunder. Så lillkroppen var nog slut. Även om hon gjorde sitt bästa för att dölja det. 

Så nu har vi inga råttor längre. Trist men ganska skönt. Det är nog bra för min allergi också. Men det kommer nog ta ett tag att vänja sig vid att det är helt tyst.