Att se men inte se

På senaste tiden har det skrivits en del om tiggeriet som breder ut sig i Sverige. Här i Stockholm, i de kvarter jag vistas, har jag hittills mest upplevt att det sitter människor i innerstan och på Söder, ibland fyra-fem stycken på en sträcka av ett par hundra meter. De sitter vid tunnelbanestationerna, utanför butiker, mitt på Sergels torg, de finns på tunnelbane- och pendeltågen. 

Ibland ser man män med till synes grava handikapp hasa-skaka sig fram stödda på en krycka med andra handen framsträckt med en pappersmugg. Två av dessa "kryckmän" har förstört för alla tiggare för min del, numera kan jag inte låta bli att se på dem med misstro. Såg dem en morgon med kryckorna i högsta hugg, springandes uppför rulltrappan vid T-centralen. Dessutom verkar det vara ett väldigt utbrett handikapp de drabbats av, för det blir bara fler och fler med samma problem. Kanske går de ihop i par och fixar kryckor som de sen delar på...

Idag satt det en man och frös under en filt utanför tobaksbutiken vid Årsta torg, ungefär 100m från min port. Jag lägger egentligen ingen värdering i huruvida det är rätt eller fel att tigga, tycker mest det är tragiskt att det finns människor som ser det som ett uppsving att sitta mitt i vintern och frysa för småslantar på gatorna i ett främmande land på nordiska breddgrader. Man kan ju undra hur illa det är i deras hemländer när de väljer att komma hit till ett liv på gatan istället? För de blir bara fler och fler, och till sist ser man dem knappt. Man vänder automatiskt bort blicken när kvinnan utanför 7Eleven skriker sitt "Pleeeease!" på bruten engelska. För den skärande rösten skär inte bara i öronen utan i hjärtat också, och jag kan inte hjälpa alla så därför hjälper jag ingen. Jag blir kallare för varje dag jag väljer att inte se den bedjande handen sträckas mot mig. Men hur ska jag kunna hjälpa, hur ska jag kunna välja VEM jag ska hjälpa när de är så många?

Sen finns det ju våra egna medborgare som halkar utanför det sociala skyddsnätet, men det är en annan historia.