"Jag ska bara..."

Strax innan jag och Monica stängde igår eftermiddag var det ett stort pådrag runt T-centralen. Vi funderade lite på om det kanske var nåt brandlarm eller nåt i nån större galleria. När vi var på väg till tunnelbanan såg vi att det var där alla polisbilar, ambulanser, brandbilar och så spårtrafikens egna utryckningsfordon stod. Blåljusen flimrade över fasaderna och ersättningsbussar för gröna linjen rullade redan. Vi hade ingen aning om vad saken gällde, men generellt när det blir större stopp i tunnelbanetrafiken mistänker iallafall jag personolyckor. Antingen självförvållade eller rena olyckshändelser. Vi bestämde oss för att ta apostlahästarna till Slussen och därifrån åkte jag sen röda linjen till Liljeholmen där jag tog tvärbanan hem till Årsta. I morse gick jag förbi jobbet på väg hem från ögonläkaren och då pratade jag lite med Monica om gårdagens händelse. Tydligen var det en man i 45-årsåldern som tappat ner sin mobil på spåret, väntat till ett tåg passerat och sen hoppat ner för att hämta upp den innan nästa tåg kom. Trafikvärdarna på perrongen såg vad som hände och larmade sambandscentralen, som i sin tur försökte varna föraren i nästa tåg, men föraren hann inte stanna, och mannen tog sig inte upp från spåret. Mannen avled av sina skador. Otroligt tragiskt, och korkat.

Den sista tiden har det varit ganska mycket prat om hur stor plats vi låter mobilerna ta i våra liv, hur mycket information vi samlar i dem, och hur viktiga vi tycker att de är. Detta känns som ett typexempel på hur vi låter materiella ting ta större plats än vad som egentligen är rimligt. Det finns saker som är ovärderliga, som ingen telefon i världen kan ersätta. Som att leva. Ett människoliv. För en telefons skull. Om det här var en enskild händelse vore det inte mindre eller mer hemskt, det är helt enkelt förskräckligt. Men jag fattar faktiskt inte att såna här saker händer såpass ofta som det gör. Är verkligen våra mobiler och smartphones så viktiga att vi på fullt allvar är beredda att offra den dyrbaraste gåvan vi fått - våra liv?

I min värld så finns det en självbevarelsedrift som jag vill tro bidrar till att jag aldrig skulle göra en sån sak som att hoppa ner på ett tunnelbanespår efter min telefon. Jag skulle nog bli ganska upprörd och arg ett tag om jag tappade ner den, men jag skulle nog ta kontakt med personalen på perongen, eller direkt med kundservicen på SL och fråga om det fanns nån chans att man kunde få tag i sin telefon igen, lite senare. Sen är det ju faktiskt så att de allra flesta smartphones har nån form av backup-funktion, så även om min telefon rent fysiskt är förlorad, så har jag ju faktiskt en rätt schysst säkerhetskopia i datorn och på ICloud (i mitt fall). Dessutom är det ju också så, att hamnar man på spåren i rusningstrafik så är det väldigt många människor runt omkring, vittnen som förmodligen mår riktigt, riktigt dåligt idag. Äh, jag fattar inte hur man tänker... Kanske är det en släng av Alfons Åbergs "Jag ska bara..."?

Nåja. Hur som helst är det ju riktigt tragiskt att ett människoliv släcktes igår, på grund av nåt så trivialt som en mobiltelefon.