30 november

Det är bestämt nu. Vi ska lämna varandra. Vi har brutit vår förlovning och vi är inte ihop längre. 

Hur gör man nu? Ska vi bo kvar här? Hur länge då? Vart ska jag ta vägen? Hur gör man för att sluta vara så förtvivlat ledsen? Hur går man vidare efter fem år? Hur får man tillbaka matlusten? 

Känner mig plötsligt så ointressant och gammal. Oattraktiv och ful. Osäker. Oälskad. Vet att det grundar sig mestadels i mitt bekräftelsebehov. Medans vi varit tillsammans har jag alltid känt mig så trygg i att Daniel älskar mig så mitt gamla behov av att bli bekräftad har liksom skrumpnat ihop och nästan försvunnit, men nu... Usch vad det är jobbigt. För jag inser nu att jag gjort många saker i mitt tidigare liv enbart för att fylla det där behovet, saker som jag egentligen inte alls mått bättre av i slutändan. Jag vill inte göra samma misstag igen, men längtan efter närhet och att känna mig intressant, vacker och älskad är stor. Fast det är väl bara mänskligt? Att vilja känna sig älskad och behövd? Att jag är medveten om min historia och kan se på den med klarare ögon nu kanske ändå kan leda till att jag klarar mig bättre ur det här. Utan tillfällig bekräftelse för stunden, som sen får mig att känna mig som nåt man har ett tag och sedan kastar bort. Förbrukad. 

27 november

Plötsligt vänder livet så snabbt, och det man trodde att man visste visade sig inte alls stämma. Att dela sitt liv med nån är enkelt, tills man upptäcker att man kanske vill ha ut olika saker av livet. Då blir allt svårt. Då försvinner marken under fötterna. Den trygghet jag kände nyss visar sig vara väldigt skör nu och mitt liv som jag kände till det är helt upp- och nervänt. Jag är så rädd för vad som ska hända eller inte hända att jag känner mig helt förlamad. Jag vaknar och gråter. Vi ska gå skilda vägar, och det föder en massa frågor. Såna jag inte har några svar på. 

Att vi vill olika och att vi inte funkar ihop i framtiden, det kan jag på nåt sätt ändå acceptera, även om det känns sjukt jobbigt och ledsamt. Det som skrämmer skiten ur mig är det andra, det praktiska och det känslomässiga i att bli ensam igen, ensam i en stad där jag inte egentligen vill bo där jag har ett jobb som jag kanske egentligen skulle vilja byta mot nåt annat, nåt som känns mer som jag. Om jag inte ska vara här med Daniel, vart ska jag då vara? Vart är min plats? Hur ska jag klara mig i den här stan? Vart ska jag ta vägen? Vem är jag?

Jag vet inte ännu om jag måste ta vägen nånstans men tankarna snurrar, tårarna rinner och jag får ingen ordning. 

Skulle verkligen behöva prata med nån men hur gör man när man inte har någon man brukar prata med? Känns så otroligt svårt att ringa nån när jag redan känner mig i ett sånt förtvivlat upplösningstillstånd att jag redan gråter och hulkar. Hur ska jag kunna förklara varför jag är så ledsen utan att halvt skrämma ihjäl dem först? Och vem ska jag ringa? Ingen finns i närheten, alla är så långt bort, och jag vill inte oroa dem i onödan. Vem tar hand om dem när vi lagt på och jag gråtit i deras öra? 

2-5 och 60

Nu är telefonen på väg till mig. Leveranstiden var 2-5 arbetsdagar, så jag borde väl ha den om en vecka kanske. 

Och jag är på väg till jobbet. Den senaste månaden har varit grågrågrå. Jättetrist och utmattande. Hur jag än gör blir jag liksom aldrig riktigt pigg. Tränar och står i och jag tycker själv att jag är riktigt duktig som pallrar mig iväg till gymet eller tar mig ut och springer. De hundra passen är sen länge glömda och uppgivna, men fortsätter jag som jag gör nu borde sextio vara inom räckhåll. Och sextio pass är jäkla bra tycker jag! :)

Snart är det jag!

Köplats nr 3...woop woop!!

Brist på sol

Ledig måndag och jag har gjort minsta möjliga hittills idag. Kollat på film, Maffiabröder, och på senaste avsnittet av The Walking Dead. Diskat lite har jag också gjort, och ätit en hamburgare till lunch. Spelat lite Farm Heroes och tänt värmeljus som jag sen sett brinna ut. 

Under november månad har vi hittills bara haft två soltimmar totalt här i huvudstaden, och det känns verkligen vill jag lova. Det blir liksom aldrig ljust på dagarna, och man går konstant och längtar tillbaka till sängen och täcket och kuddarna. Det är svårt att känna sig peppad och motiverad till just nånting för tillfället och det känns riktigt trist. Min träning har blivit lidande på grund av bristen på pepp och ork, och det känns verkligen inte roligt alls. Igår tog jag mig i kragen och släpade mig till gymet efter jobbet. Körde 30 minuter på Crosstrainern och så styrketränade jag i 50 minuter med fokus på axlar, bröst och skuldror. Jag har en skön träningsvärk idag, och funderar på att springa ut en kortare sväng senare i eftermiddag/ikväll. Kanske jag får med mig Daniel när han kommer hem, men annars springer jag ut själv. 

Har tecknat mig på ett 7 veckors träningsprogram i RunKeeper, och jag tänkte försöka följa det så gott det går. Det är skönt att ha en träningsplan att luta sig mot, så att man vet vilka dagar man ska göra vad och får en bra variation. Utmaningen börjar egentligen imorgon men passet igår var det första av ca 30st. Vi ska åka på en dygnskryssning med jobbet om ett par veckor och då lär det ju inte bli så mycket träning så jag tänkte att då körde jag det passet igår istället, så är det iallafall gjort :)

Och passet jag funderar på idag ska egentligen göras imorgon, men jag har en så lång dag på jobbet imorgon att jag inte vet om jag kommer orka, eller hinna träna för den delen. Ikväll får det bli!

Bästa gänget!

Plats 124. Undrar hur länge till det dröjer innan telefonen kommer? Vill ha den nu :)

Snart dags att stiga upp. Lördag och jobb på schemat. Gäsp. 

Vi ska rodda om butiken i veckan som kommer, och det är alltid ett stort projekt. Det tar oss tre hela dagar (måndag, tisdag och onsdag) och det måste vara klart när vi öppnar på torsdagen. Förut var vi två som hjälptes åt dessa dagar, men nu jobbar vi ensamma med exponeringen, medan de andra tar hand om kunderna. Då känns det inte jättekul att få reda på att vi får prisändringar nån gång under måndagen, som är dagen vi egentligen skulle gjort vår största avdelning. Förra gången fick vi en sån lista dagen EFTER vi gjort samma avdelning och då fick vi göra om hälften. Det känns ibland som att de som fattar besluten lite högre upp inte riktigt förstår vad deras beslut innebär i butik, och vilket arbete det ligger bakom att exponera om en hel skobutik. Det är som sagt en förbättring gentemot förra månaden men för att det skulle funka för oss i praktiken hade vi behövt all information senast i torsdags eftermiddag, eftersom vi avsätter tid för att planera nya kampanjer den kommande veckan på fredagen (dvs igår).

Det kommer säkert att lösa sig den här gången också, men det känns lite hopplöst ibland. Det är tur att jag har så fina kollegor och att vi alla hjälps åt för att underlätta för varandra. Utan det samarbetet hade det aldrig funkat. Bästa gänget!

Ska jag väcka tuppen eller?

Att vakna 03.30 och inte kunna somna om känns inte jättekul när man har en lååång dag på jobbet framför sig. Det är inte roligt ens när man är ledig och kan vila hur mycket man vill dagen efter. Nu är klockan 05.27, jag är fortfarande vaken och om en timme ringer väckarklockan. Jag funderar på att stiga upp och ta en löptur, när jag nu ändå är vaken. Kanske kan den friska luften och själva aktiviteten bidra till att jag håller mig piggare resten av dagen? 

Om jag tar mig ut nu så hinner jag duscha och så kan jag äta frukost med Daniel sen. 

Eller så ligger jag kvar under täcket ett tag till. 

Långt ifrån familjen

Idag fyller min lilla pappa 71 år. Hans hälsa går lite upp och ner men i det stora hela är han rätt så pigg. Det är när jag tänker på honom som det känns lite extra dåligt att bo så långt bort ifrån familjen. Ibland undrar jag vad det är jag gör här i Stockholm som är så viktigt att jag måste bo så himla långt ifrån dem jag bryr mig om. Vem vet hur länge till vi har på oss att ses ett par gånger per år?

Ledig helg, träning och nya skor

Nu i helgen var både jag och Daniel lediga för första gången på fem veckor. På fredagen efter jag slutat jobba gick vi till gymet, och efter en riktigt skräpig eftermiddag på jobbet spöade jag skiten ur både crosstrainern och benmaskinerna. Nytt längdrekord på tio minuters uppvärmning, och extra vikter på nästan alla övningar. Tänk vad lite utskällningar, personliga påhopp och hot kan göra för resultaten. Sen att jag inte kunde sova, och att jag kände mig illa till mods hela kvällen, ja det är väl sånt man får ta när man jobbar i serviceyrken... Näe, dåliga skämt åsido, jag vet att den här personen var helt oresonlig, extremt otrevlig och att hon inte hade nåt att komma med egentligen och att jag gjorde allt rätt, men det är svårt att skaka av sig när man blir behandlad som skit.

Iallafall, det blev ett bra gympass på fredagkvällen, och på lördagen var det dags igen. Men först gick jag och handlade nya inneskor (som egentligen är uteskor), ÄÄÄNTLIGEN! Vilken skillnad det gör att ha på sig skor som man inte får ont av efter tre minuter. Ytterligare ett par medlemmar ur Asics-familjen, det verkar vara det märke som passar bäst på mina fötter. Fast inte alla modeller, för mina förra inneskor var också Asics och de funkar inte alls! Alldeles för smala, plus att jag blir varm som en kamin i dem. Här är mina nya dojjor! Och för att inte bryta trenden jag skrivit om tidigare, ROSA såklart.

Gympasset blev lite lugnare än dagen innan, mest för att vi tränade mindre muskelgrupper. När vi kom hem ringde Jocke och frågade om vi skulle hänga med och spela biljard, vilket vi gjorde, och sen hängde vi med på nåt litet uteställe som hette typ Morfar Ginko, eller nåt. Där var vi kvar tills de stängde och sen åkte vi hem. Promenerade från Gullmarsplan, och så gjorde vi varma mackor när vi kom hem, så vi var inte i säng förrän kl 3 på morgonen. 

På söndagen vaknade jag sent, runt 12, och vi gjorde ingenting alls förrän vid 17 då vi åkte ut till Fruängen och åt sushi på 66 Kvadrat med Jocke, som sen bjöd hem oss på kaffe en stund.

Igår, måndag, var jag ledig i stort sett hela dagen. Jag snörade på mig uteskorna och bestämde mig mig för att ta Årstaviken runt i duggregnet. Efter ungefär halva vägen slutade det regna, men det var fortfarande blött och lerigt. Av de nio kilometrarna runt viken sprang jag 7, vilket är nån sorts rekord. Jag sprang inte i ett sträck utan jag hade några kortare vilopromenader då jag stängde av min gps-tracker, så jag mätte bara de bitar jag sprang. Totalt blev det 7km på 45min vilket jag tycker är helt okej för att vara jag. Stannade till på utegymet också och gjorde lite utfall och axelövningar. Jag tror jag skulle kunna springa längre om jag inte fick så ont i knäna när jag sprang. Vet inte riktigt varför jag får det, men jag gissar att det kanske kommer sig av att jag inte är så van vid att springa.

På kvällen igår åkte jag in till jobbet för att vara med på inventeringen av barnavdelningen. Det gick jättebra! Jag tror inte att inventeringen gått så bra som det gjort i år nån gång tidigare. Nu är det bara utensilierna kvar, och sen är det klart. Idag har jag varit ledig, och jag har verkligen inte gjort nånting. Eller jo, jag hade tvättstugan i morse, men det var bara en maskin så det gick fort. Skulle egentligen vara med på nåt musikquiz ikväll men det blir inget så det blir nog en fortsatt lat dag i pyjamas för mig...

Orkeslös

288. Fortfarande en bit kvar innan en ny lur anländer. 

Har hamnat i en svacka eller nåt i min träning. Har varken varit på gymet eller rört på mig det minsta sen i fredags. Eller var det i torsdags? Jag vet inte riktigt, men det var några dagar sen. Har varit på väg ut flera gånger, och har bokat platser på pass och så men det blir liksom inte av. Varje morgon när jag vaknar känner jag mig helt död, lederna värker och kroppen protesterar. Vill bara fortsätta sova, oavsett vad klockan är. Jag har lite svårt att komma till ro på kvällarna och klockan hinner oftast bli alldeles för mycket innan jagvlägger bort boken och somnar, vilket förmodligen är en av bovarna i dramat. 

Nåväl. Jag ska försöka komma till rätta med sovtiden och sen får man hoppas att orken infinner sig igen, och det snart!