27 november

Plötsligt vänder livet så snabbt, och det man trodde att man visste visade sig inte alls stämma. Att dela sitt liv med nån är enkelt, tills man upptäcker att man kanske vill ha ut olika saker av livet. Då blir allt svårt. Då försvinner marken under fötterna. Den trygghet jag kände nyss visar sig vara väldigt skör nu och mitt liv som jag kände till det är helt upp- och nervänt. Jag är så rädd för vad som ska hända eller inte hända att jag känner mig helt förlamad. Jag vaknar och gråter. Vi ska gå skilda vägar, och det föder en massa frågor. Såna jag inte har några svar på. 

Att vi vill olika och att vi inte funkar ihop i framtiden, det kan jag på nåt sätt ändå acceptera, även om det känns sjukt jobbigt och ledsamt. Det som skrämmer skiten ur mig är det andra, det praktiska och det känslomässiga i att bli ensam igen, ensam i en stad där jag inte egentligen vill bo där jag har ett jobb som jag kanske egentligen skulle vilja byta mot nåt annat, nåt som känns mer som jag. Om jag inte ska vara här med Daniel, vart ska jag då vara? Vart är min plats? Hur ska jag klara mig i den här stan? Vart ska jag ta vägen? Vem är jag?

Jag vet inte ännu om jag måste ta vägen nånstans men tankarna snurrar, tårarna rinner och jag får ingen ordning. 

Skulle verkligen behöva prata med nån men hur gör man när man inte har någon man brukar prata med? Känns så otroligt svårt att ringa nån när jag redan känner mig i ett sånt förtvivlat upplösningstillstånd att jag redan gråter och hulkar. Hur ska jag kunna förklara varför jag är så ledsen utan att halvt skrämma ihjäl dem först? Och vem ska jag ringa? Ingen finns i närheten, alla är så långt bort, och jag vill inte oroa dem i onödan. Vem tar hand om dem när vi lagt på och jag gråtit i deras öra?