Hur gör man nu? Ska vi bo kvar här? Hur länge då? Vart ska jag ta vägen? Hur gör man för att sluta vara så förtvivlat ledsen? Hur går man vidare efter fem år? Hur får man tillbaka matlusten?
Känner mig plötsligt så ointressant och gammal. Oattraktiv och ful. Osäker. Oälskad. Vet att det grundar sig mestadels i mitt bekräftelsebehov. Medans vi varit tillsammans har jag alltid känt mig så trygg i att Daniel älskar mig så mitt gamla behov av att bli bekräftad har liksom skrumpnat ihop och nästan försvunnit, men nu... Usch vad det är jobbigt. För jag inser nu att jag gjort många saker i mitt tidigare liv enbart för att fylla det där behovet, saker som jag egentligen inte alls mått bättre av i slutändan. Jag vill inte göra samma misstag igen, men längtan efter närhet och att känna mig intressant, vacker och älskad är stor. Fast det är väl bara mänskligt? Att vilja känna sig älskad och behövd? Att jag är medveten om min historia och kan se på den med klarare ögon nu kanske ändå kan leda till att jag klarar mig bättre ur det här. Utan tillfällig bekräftelse för stunden, som sen får mig att känna mig som nåt man har ett tag och sedan kastar bort. Förbrukad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar