2 år senare

Tiden går så fort. För snart två år sen tog jag min examen och hade alldeles nyss träffat en kille som jag verkligen gillade, men vi skulle komma att bo så långt ifrån varann att vi bestämde att inte ens nästan inleda nåt som kunde påminna om att vara seriöst. Vi träffades ändå i ett halvår, när vi kunde, även om vi inte var exklusiva utan vi träffade andra båda två, Så en dag kände jag att jag kanske höll på att falla för honom och att det inte fanns nån lösning för oss, så jag avbröt vad som var på väg att hända och vi/jag bestämde att vi skulle fortsätta på skilda håll. Jag träffade nån, och han träffade nån, och ett år senare, i december 2008 blev han pappa. Vi försökte väl hålla kontakten hjälpligt, men ju närmare ankomsten av deras lilla pojke vi kom, desto svårare blev det. Vi har inte hörts nu på några månader, och jag hör inte av mig när jag kommer till hans stad och jobbar. Vi är inte osams, bara olika. På olika platser i livet. Jag är osäker på om vi ens KAN umgås som vänner. Vi har ett sätt att vara mot varandra, det finns en laddning av nåt slag, en förståelse och en....längtan (?) och det är så djupt rotat att det nästan känns som att han är otrogen om vi skulle ses, även om vi bara tog en kaffe. Så jag tror inte vi kommer att träffas så mycket mer, faktiskt.

Jag ramlade över hans flickas blogg nu ikväll, där hon skriver om sina upplevelser med lilla J. De var förväntansfulla blivande föräldrar som fick lite mer i paketet än de räknat med, när J föddes med en extra kromosom. De verkar klara sin vardag galant, trots all oro för det ena och det andra som säkert spökar i hörnen. Det jag egentligen vill säga med det här är att jag är glad för deras skull. Jag önskar att jag kunde säga det till dem, inte bara till honom, utan till dem båda.

Men jag tror inte att det är så välkommet, tyvärr.