Tankar om en vän

Effekten av att sova till och från en hel dag och sen dessutom sova en hel natt är att man vaknar ganska tidigt nästföljande dag. Så i skrivande stund har jag snart varit vaken i 3 timmar. Jag har hunnit med en mindre renovering av mig själv, duschat, ätit frukost och kollat på TV en stund. Jag tänkte att eftersom det ändå var mörkt när jag steg upp kunde jag lika gärna skämma bort mig själv litegrann, så jag gjorde latte och så tände jag några ljus och bredde om mig med en filt medan jag åt min frukost. Utanför snöar det fortfarande, och det är så fint!

På söndagsmorgonar visar de inte så mycket bra på TV, så jag zappade tills jag hamnade på Dr Phil. Det var ett program som hette "Deadly Thin" och handlade om en tjej som hade både anorexi och bulimi. Hon var 28 år gammal och vägde 27 kilo. Hon led av en massa saker som var en direkt följd av hennes sjukdom, bland annat problem med njurar, hjärta, blodtryck, näringsbrister av olika slag, benskörhet och sönderfrätta tänder och matstrupe. Först hetsåt hon och sen kräktes hon. Hon kräktes upp till 150 gånger om dagen. Det blir ungefär var 10e minut hela dagen. Det var så hjärtskärande att se henne, så fångad i sin egen kropp, oförmögen att ändra på sitt beteende trots att hon var totalt medveten om vad hon gjorde och hur det påverkade hennes kropp. Hon bodde med sin mamma som maktlös bara kunde stå bredvid och se hur hennes dotter långsamt tog livet av sig själv. Jag vet egentligen inte vart jag ville komma med det här, men jag blev väldigt berörd, och jag satt här och grät i min ensamhet, när denna tjej berättade hur hennes liv såg ut. Tänk att vara i sånt behov av kontroll över sig själv och sin mat/vikt, men ändå så totalt utan kontroll över sin sjukdom. Jag kan inte föreställa mig hur det ska kännas att vara hon.

Inte så upplyftande kanske, så här på en söndagmorgon... Men det kändes viktigt. Fick mig att tänka på en vän jag har, som jag i och för sig inte har umgåtts med på flera år, men som delade mycket med den här tjejen på Dr Phil. Jag tror i och för sig att hon "bara" är anorektisk, men det är lika hemskt att se. Hon är också väldigt medveten om att hon är sjuk, och hon blir inlagd för behandling nån gång då och då. Hon gick aldrig klart gymnasiet, om hon inte läst klart på Komvux eller sånt i efterhand förstås, hon klarade aldrig ett helt år utan att bli så dålig att var tvungen att läggas in. Senaste gången jag träffade henne var när jag var och tränade för ett par år sedan, och hon var på samma pass som mig. Den gången såg det ut som om hon mådde ganska bra, förutom att hon var lite väl smal. Jag tror att hon hade en frisk period men i hennes värld är allting relativt, hon åt förmodligen ganska bra men tränade antagligen väldigt hårt. Den här tjejen är lika gammal som mig och är en sån gullig, godhjärtad person. Vi var ganska lika när vi gick på gymnasiet, samma frisyr, samma stil på kläder och sånt, samma intressen. Men våra liv nu ser totalt olika ut. Är det egoistiskt att vara glad för sin egen skull? Jag är glad för att jag aldrig hamnade där hon är, men jag är ledsen över att hon måste leva med det här varje dag. Jag har inte hört nåt ifrån henne på väldigt länge, jag hoppas att hon mår bra idag.

Hur avslutar man ett sånt här inlägg?