Tjäleika å töcke

Ett tredje inlägg idag då.

Satt och funderade lite under min ensamma middag på hur man funkar egentligen. Jag trivs ju som bekant med att vara singel, och jag har ingen aning om hur det skulle funka rent praktiskt om jag försökte ha ett förhållande. Men ändå är man liksom förprogrammerad till att vilja vara en del av ett par, verkar det som. Ni vet, så fort man träffar en intressant person så börjar man fråga saker och man vill veta en massa och man jämför vartenda svar man får med sina egna åsikter i ämnet. Man kollar likheter och olikheter, man mäter folk med ögonen, man liksom tar de svar man får och sen så gör man det likt sina egna åsikter, typ när personen svarar att favoritfärgen är blå och ens egen favoritfärg råkar vara gul så tänker man att "jamen gult och blått blir ju grönt, och huset som jag bodde i när jag var liten var ju rött, och rött är komplementfärg till just grönt....Vilket sammanträffande!"

Vad jag menar är att vi VILL se likheter, vi vill ha saker gemensamt, vi vill skratta åt samma saker, vi tittar intresserat på den andre, vissa leker med sitt hår (andra har inget hår) och vi försöker röra vid varandra av en slump (fast helt planerat), samt att vi ler en hel massa. Vad man gör sig till...bara för att man vill ta reda på om man skulle kunna funka, eller om det är lönlöst att ens ta nästa steg. Jaa.

I veit då reint et.