Telefoner och jag

Igår bjöd jag över Des på lite middag och häng hos mig. Jag gjorde en lite misslyckad soppa, potatisen kokade sönder lite så potatisbitarna var väldigt finfördelade, men den smakade gott iallafall. Sen kollade vi på TV och surrade hela kvällen. Trevligt med lite sällskap.

Jag tänkte nåt smart igår när jag körde bil, och jag tänkte att jag skulle skriva om det här, men nu kommer jag inte ihåg vad det var. Alltså, på riktigt, jag borde fasen ha ett litet fickminne för att komma ihåg allt bra som jag skulle kunna skriva om. Jag har ganska mycket tid att fundera på saker när jag ligger på vägarna mellan butikerna. Många intressanta funderingar som bara försvinner ut i tomma intet.

Jag är ingen telefonmänniska, vilket många av mina vänner tvingats inse. Jag ringer inte så ofta, och när jag ringer är det för att jag har nåt specifikt jag vill säga eller fråga. Jag är inte en sån där som ringer 40 gånger om dagen bara för att fråga vad nån gör. Detta innebär att när jag ska ringa till nån som jag aldrig ringt till förut så kan jag känna mig lite blyg och besvärad. Nu är det inte så farligt, jag brukar ta mig i kragen och helt enkelt bara ringa utan att fundera så mycket, men när jag var yngre var det skitjobbigt. Kunde sitta och gruva mig i timmar för att ringa en kille, en ny kompis eller till och med nån myndighet. Vilket handikapp. Jag kan fortfarande få en släng av det där när jag ska ringa myndigheter och sånt, och det yttrar sig i att jag vill sitta ostört, ensam, medan jag ringer, men det känns som en okej telefonrädsla.

Anledningen till att jag tar upp det här är att jag igår skulle ringa ett samtal som jag verkligen inte ville skulle bli ansträngt. Men jag hade oroat mig i onödan visade det sig. Det kändes bara fint. Supernice. Lite dålig täckning bara... Nu har jag bara ett annat samtal jag måste ringa, och det måste jag göra på måndag, för att kolla om jag kan boka om två flygbiljetter. Om det funkar som jag vill så åker jag till Uppsala om mindre än två veckor. Jag tycker att man borde hitta nåt bättre sätt att beskriva när man är både lite rädd och samtidigt ser fram emot nånting än uttrycket "skräckblandad förtjusning". För det låter lite extremt i det här fallet. Men kontentan är att jag tycker att det känns lite läskigt och spännande, men det ska bli så grymt roligt att åka ner. Jag är så nyfiken på en massa saker och kanske får jag stilla den nyfikenheten lite iallafall.

Snart tvättstugan. Kanske skulle ta en promenad idag? Om det inte är för halt. Det regnade igår och sen frös det på. Livsfarligt. Senare kanske, men först frukost. Jag gillar mitt liv.

Woho wohoho!